Kring skuld och botgörelse kretsar temat i Marie Ndiayes senaste roman, Ladivine, som handlar om tre generationer kvinnor. Ndiaye rör sig mellan realism och fantastik, ofta på ett skrämmande sätt, och i Ladivine behärskar hon sin konst till fulländning, menar Karavans recensent Christina Kullberg.
Marie Ndiaye
Ladivine
(Ladivine, 2013)
Översättning: Ragna Essén
Natur & Kultur, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2015
Två kvinnor bär samma ovanliga gudomliga namn – Ladivine. De är släkt. Den äldre är den yngres mormor men de lever i olika länder och känner inte till varandras existens. Ändå finns ett märkligt band mellan dem flätat ömsom med skuld, ömsom med övernaturliga, djuriska krafter. Romanen börjar hos den enda som vet: Ladivines mor och Ladivines dotter. Hon är Malinka som tar namnet Clarisse Rivière då hon lämnar sin mor för ett nytt liv i Bordeaux med en ny identitet. Ladivine älskar sin dotter och följer efter, men denna står inte ut i sin mors närvaro och när hon träffar Richard Rivière uppfinner hon en ny identitet som föräldralös: Clarisse Rivière blir kvinnan som får liv i och med att hon blir hustru och mor.
Men Ladivine den äldre lever ju. Pliktskyldigt hälsar Clarisse/Malinka på sin mor, städerskan, varje helg. Som om hon inte kan släppa sitt kors. Den här tematiken, om skuld och botgörelse, går genom boken som en röd tråd och återkommer i andra delen där vi får följa Ladivine Rivières öde efter moderns bortgång och i tredje delen där Richard Rivières liv står i fokus. Vad ska man göra när man skäms in i märgen över en närstående samtidigt som man vet att denna människa älskar en gränslöst? Och vilken kärlek, vilken moral förs då över till nästa generation, till omgivningen? Kan man bota en skuld genom att betala för en annan? Går det att leva ett anständigt liv, fritt från lögner?
Kärleken, föraktet, skulden och viljan kombinerat med oförmågan att frigöra sig binder samman karaktärerna och deras märkliga, brutala öden. Ladivine d.y. kan inte förlåta sin far för att han lämnade hennes mor. Richard Rivière står inte ut med sin dotter ty hon drar honom in i ett ”virrvarr av tankar som gjorde honom osäker på om han själv hade verkligen hade levat där eller om han bara hade passerat genom en oändlig dröm, en förljugen, manipulerad dröm”. Passagen fångar bokens stämning: en obehaglig, lögnaktig dröm där det mest vardagliga och verkliga smygande förvandlas till orealistiska, närmast fantastiska situationer. Den ofta skrämmande glidningen mellan realism och fantastik har blivit något av Marie NDiayes signum och i Ladivine behärskar hon sin konst till fulländning. Hon har ett sätt att dra med oss in i karaktärernas perspektiv så att det är genom dem och inte genom yttre omständigheter som verkligheten förändras till en obehaglig dröm.
Genom att använda sina karaktärers blick visar Ndiaye hur den sinnliga upplevelsen, ja faktiskt den estetiska upplevelsen, är central i livet. Den styr vårt omdöme, formar våra beslut, skapar vår kärlek, som när Ndiaye låter Malinka/Clarisses blick vandra över sin framtida make: ”Hon såg hans höga panna som var solbränd under den kraftiga kalufsen av tjockt rakt hår och hans bruna ögon, en aning beslöjade av osäkerhet (han kanske är oskuld, tänkte hon, med ens beskyddande och rörd), hon såg hans matta hy som rodnade svagt, hans fylliga läppar, hela den sunda skönheten hos en mycket ung man som hade nått sin fulländning, och hon tänkte helt stilla att hon aldrig skulle älska någon annan som honom, och lika stilla gjorde hon en uppskattning av sitt kommande liv och såg att det skulle följa två rättesnören som var avigan och rätan på samma uppgift, att förneka Malinkas mamma och älska Richard Rivière men aldrig någonsin försumma sina plikter mot någon av dem.” I den här snåriga meningen föds ett avgörande ögonblick som sätter tonen för hela boken: det här är en text som lever på två plan och låter det ena planet vara den andras rätsida.
Liksom titeln låter ana rör vi oss här i en gudomlig sfär, det är en text där karaktärerna tycks försöka formulera ett rättesnöre, livsregler som kan hjälpa dem i den svåra tillvaron av kärlek och skuld. Marie Ndiayes senaste roman ställer svåra etiska frågor och skriver subtilt in individens dilemman i en samhällsstruktur bestämd av klass och etnisk tillhörighet. Karaktärerna blottar svårigheten att förhålla sig till andra utan att döma, men också hur människan i sin vilja att göra rätt drabbas av skuld som sedan liksom förgiftar tillvaron. Och det sker sakta medan man tror att man gör gott: ”Hon gjorde ju så gott hon kunde. Men känslolösheten, som undan för undan intog hennes hem, den kalla apati som hennes egen hämmade skeva person mot hennes vilja utstrålade, den hade hon varit ledsen över att inte kunna hindra, ända tills hon vande sig vid den och fick för sig att den var typisk för lyckliga familjer.”
Malinka/Clarisse uppoffrar sig kravlöst för sin familj för att på så sätt sona brottet mot modern som hon förskjutit. Hon gör så gott hon kan, men dubbelheten ger inte harmoni. Tvärtom förpestar den tyst hela varat och tycks dessutom vara smittsam. Att förneka sin mor är inte presenterat som ett stort brott. Det bara skedde eftersom hon skämdes så och modern älskade så kravlöst. Men ett litet vardagligt, nästan omärkbart brott mot vår nästa växer i Ndiayes värld eftersom hon ställer det mot en klangbotten av brutalitet: knivmord, lemlästningar och plötsliga försvinnanden. Ingen är skuldfri och är det inte andra människor som dömer låter Ndiaye naturen och djuren lägga en tyngd över karaktärerna. Richard Rivière känner ett bergs massiva vikt mot sin rygg. Clarisse/Malinka och Ladivine följs av hundar som tycks bära på deras själar. Så är det också hunden och inte människan som bär på en öppning i romanens kvävande men otroligt suggestiva värld. Som om endast det ordlösa djuret kan bära på det goda i människan som hon själv inte klarar av att förvalta.
Med Ladivine befinner vi oss på mils avstånd från de rakryggade, kämpande kvinnorna i Marie Ndiayes roman Tre starka kvinnor, som kom på svenska 2010. Nu är vi tillbaka i en ogästvänlig värld där det tycks vara omöjligt att skilja på övernaturlighet och verklighet, där karaktärerna suktar efter att inneslutas i en gemenskap (familj, samhälle, klass, grupp) men hela tiden utesluts på obegripliga eller alltför tydliga grunder. Det finns alltså likheter mellan denna roman och NDiayes kafkaeska bok Mitt instängda hjärta (2012) där vi får följa en kvinna som liksom Clarisse/Malinka förträngt sitt förflutna för ett nytt liv i Bordeaux, och vars omgivning utan tydlig anledning vänt sig mot henne. Men det universum författarinnan skapar i Ladivine är mer övertygande i sin realistiska mardrömsvärld, mer komponerad och djuplodande.
Delvis beror det på översättningen. Av någon anledning har Ragna Essén lyckats mycket bättre med Ladivine än med den förra boken. Den svenska prosan är krävande men vacker och medryckande precis på det sätt som Ndiaye så konstfullt bemästrar franskan på och det finns inga spår av de otympliga stilbrott som präglar översättningen av Mitt instängda hjärta. Översättaren skyggar heller inte för brutaliteten men tappar aldrig den estetiska höjd som också präglar romanens köttsliga, blodiga stycken. I sin musikalitet och perfekta avvägning mellan precision och gråzon, subtila förskjutningar i perspektiven som gör att en situation förändras på ett smygande obehagligt vis, är översättningen något av en bragd.
Så tag och läs Marie NDiaye. Hon är en av vår samtids största författare och Ladivine tillhör hennes bästa romaner. Men var beredd på att det kryper i kroppen när du läser.
