Nadia Owusu
Efterskalv
(Aftershocks, 2021)
Översättning: Anna Petronella Foultier
Nirstedt/Litteratur, 2021
Texten har publicerats i Karavan 2/2022
En jordbävning är en katastrof, en kris och en söndring. Marken skälver och sprickor öppnar sig. Jordbävningen och dess olika stadier, däribland dess efterverkningar, efterskalvet, utgör metaforen i Nadia Owusus debut. Owusu, född 1982, är idag bosatt i USA och har ghananska och armeniska rötter. Hon har skrivit för tidningar och tidskrifter som The New York Times, Granta och The Paris Review.
Hennes första bok kallas på framsidan för ”memoar”, men Owusu skriver i en not att hennes minne ibland svävar ut i fantasier, så kanske ska den snarare läsas som en autofiktiv roman.
Att skriva sina memoarer när man är knappt fyrtio år kan ju också verka väl ambitiöst, men oavsett om Efterskalv läses som memoar eller roman är det ett händelserikt liv som skildras. Huvudpersonen föds i Dar es Salaam i Tanzania eftersom hennes ghananske far är stationerad där via sitt arbete för FN. Hennes armeniska mor, vars familj fortfarande hemsöks av det traumatiska folkmordet på armenierna och flykten det innebar, lämnar familjen tidigt, vilket blir ett första skalv i huvudpersonens liv. Flera kriser ska följa: faderns sjukdom och död, den såriga relationen till styvmodern och den ständigt närvarande rasismen. Owusu har skrivit en uppväxtskildring, släktkrönika och essä i ett. Här finns laddade och uppslitande scener som skildras med stor närvaro och precision och essäistiska stycken om de länder, städer och samhällen huvudpersonen har bott i. Och det är många, från postkoloniala afrikanska samhällen till den gamla kolonialmakten England där huvudpersonen går i internatskola som en av två svarta elever.
Historien berättas inte kronologiskt utan sätts ihop som ett pussel men är ändå rättfram och enkel att följa. De essäistiska styckena är nästan mest intressanta, kanske för att Owusu är mer van som journalist och skribent än som författare av böcker. Men även i det övriga innehållet finns flera starka partier. Ett exempel är skildringen av hur huvudpersonen gradvis lär sig ompröva sin dyrkan av fadern och sin aversion mot både modern och styvmodern.
Något av ett irritationsmoment som en redaktör hade kunnat ta itu med är vissa av kapitelavsluten, där Owusu verkar vilja knyta ihop säcken genom att skriva något ”kärnfullt”. Dessa stycken blir dock ofta högstämda och lite banala. Som det förnumstiga konstaterandet: ”För att läka skulle jag behöva skåda både inåt och utåt.” Det är som om författaren inte riktigt litar på att hon fått fram det hon vill förmedla och därför måste leda läsaren i rätt riktning genom övertydliga reflektioner över de händelseförlopp hon just har beskrivit. Det är synd eftersom denna fina coming of age-roman och debut står stadigt utan sådana övertydligheter.
