arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Ut ur instängdheten


Ut ur instängdheten


Nathacha Appanah
Himlen över taket
(Le ciel par-dessus le toit, 2019)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag, 2020

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020

Omslag Himlen över taket

Nathacha Appanah föddes 1973 på Mauritius, där hon efter studier i litteratur arbetade som journalist innan hon 1998 flyttade till Frankrike. Hon gjorde sin debut som författare 2003. Två av hennes mest uppmärksammade romaner, Den siste brodern och Våldets vändkrets, har tidigare utgivits på Elisabeth Grate Bokförlag, och nu kommer alltså ytterligare en: Himlen över taket, publicerad på originalspråket så sent som 2019.

Vad handlar då denna roman om? Här finns social misär, problematiska familjeförhållanden genom två generationer, i ett släktled ett par föräldrar som försöker stärka sitt anseende genom att visa upp sin vackra dotter som vore hon ett utställningsföremål, i nästa släktled en dotter som lämnar sitt hem i vredesmod för att aldrig återvända, en kognitivt funktionsvarierad pojke som stjäl sin mors bil och orsakar en trafikolycka i ett desperat försök att återförenas med sin förlupna syster, ett samhälle som låser in det/dem som det anser inte kan hanteras på något annat sätt. Det stoff som socialrealism väves av, kan man tycka – men detta är någonting helt annat.

Här ställs läsaren inför utsatta människors känslor, tankar och drömmar, skildrade på ett språk som närmar sig poesins, väl återgivet i Maria Björkmans fina översättning. Visserligen börjar berättelsen med vad som kan uppfattas som en anklagelse mot ”ett land som hade byggt fängelser för barn eftersom det inte hade kommit på någonting bättre än hinder, avlägsnande, berövande, begränsning, inlåsning och en massa saker som bara finns innanför murar för att göra de här barnen till hederliga vuxna, det vill säga folk som är snälla och lydiga”. Dock nämns aldrig detta land vid namn, så kanske ligger det nära till hands att betrakta de problem, som skildras i romanen, som existentiella snarare än politiska.

Titeln har Appanah hämtat från en dikt av Paul Verlaine, som denne skrev 1873 i ett häkte i Bryssel, i väntan på förflyttning till fängelset i Mons, där han skulle avtjäna ett straff för att ha skjutit med en revolver mot Arthur Rimbaud. Den flik av himlen, som Verlaine såg genom cellfönstret, blev för honom en påminnelse om vad han nu förlorat – det fria, enkla och stilla livet utanför fängelsets murar.

Av personerna i Appanahs roman är det endast en – den egendomlige pojken Loup, han med bilstölden och trafikolyckan – som faktiskt betraktar himlen genom ett gallerförsett cellfönster, men han är långtifrån den ende som inte är fri. Hans mor, Éliette, är redan som mycket ung fången i sin skönhet, som hennes föräldrar hänsynslöst visar upp för omgivningen. Efter en dramatisk protest mot det stympade liv hon tvingats leva får hon tillbringa flera månader på en psykiatrisk klinik. Hon hämnas genom att bränna ned sitt föräldrahem, och kallar sig därefter Phénix, återuppstånden ur askan liksom den mytiska fågeln. Fri blir hon dock knappast. Hon för ett liv i självvald (?) misär, och hennes barn, Loup och hans syster Paloma, blir svältfödda på kärlek och ömhet, då Phénix fruktar att de ska bli lika bundna till henne som hon varit till sina föräldrar.

Loup, Phénix och Paloma är helt klart romanens huvudpersoner, men i ett par kapitel (ett om Loups och Palomas morfar, Georges Éviard, och ett om doktor Michel, som hjälpte Loup till världen) vidgar Appanah perspektivet, så att läsaren får syn på ytterligare två förkrympta och beskurna liv. Kanske har Appanah, hellre än att skuldbelägga vare sig ett visst slags samhälle eller enskilda individer, velat visa att praktiskt taget alla människor är styrda – hindrade eller pådrivna – av inre och yttre omständigheter som de inte kan kontrollera, knappast ens till fullo förstå. Det faktum att romanen hämtat sin titel från en sedan länge död poet, kan möjligen ge stöd för en sådan läsart. Som ett tecken på en strävan efter allmängiltighet kan väl också det sagoliknande tilltal, som bildar romanens ram, uppfattas. Såväl det första som det sista stycket inleds med sagoformeln ”Det var en gång”. Det första stycket kan ses som början på en mörk saga om ett land som kastar barn i fängelse. Det sista stycket, som börjar ”Det var en gång en plats som vette ut mot havet, himlen och jorden. På den platsen hade var sak en historia och var sak rymde ett löfte”, kan ses som slutet på en betydligt ljusare saga, där de tre huvudpersonerna äntligen kan mötas i ett slags kärlek, låt vara ”ofullkomlig, orolig”.

En roman med många möjliga ingångar, både komplex och lättillgänglig, sorglig och hoppingivande. Unna er denna starka läsupplevelse!

 

STEPHAN LARSEN