Två kortromaner av César Aira, kretsande kring minnet, finns nu på svenska. En utvecklingsroman av det klassiska slaget och en mer svindlande och skruvad historia. Gemensamt har de båda just upptagenheten av minnet – vad minns vi och inte, vad väljer vi att minnas?
César Aira
Samtalen
(Las conversaciones, 2006)
Översättning: Lina Wolff
Bokförlaget Tranan, 2021
César Aira
Margarita (ett minne)
(Margarita (un recuerdo), 2012)
Översättning: Lina Wolff
Bokförlaget Tranan, 2021
Texten har publicerats i Karavan 3/2021
Den argentinske författaren César Aira är känd för sina kortromaner på runt hundra sidor. Sedan 1970-talet har Aira totalt gett ut över 120 böcker. Med så många titlar bör rimligen många av dem vara just kortromaner. På svenska finns sedan tidigare två volymer utgivna med vardera tre kortromaner: 3 x César Aira (2012) och Fri flykt framåt (2015). Nu har ytterligare två kommit, publicerade var och en för sig i småpocketformat och i träffsäker översättning av Lina Wolff: Samtalen från 2006, och Margarita (ett minne) från 2012.
Det är nog ingen slump att förlaget valt att ge ut just de här två kortromanerna samtidigt. För även om de väsentligt skiljer sig åt vad gäller story, ton och komposition finns ett gemensamt tema: minnet. Som i båda berättelserna är starkt, skarpt men aldrig objektivt.
Margarita (ett minne) är en klassisk utvecklingsroman där huvudpersonen och berättaren, en man, är på väg att bli vuxen. Historien återberättas senare när han med perspektiv på livet kan sammanfatta hur det blev. Romanen inleds med att det namnlösa berättarjaget snart ska fylla arton och förbereder sig för att studera vid universitetet i Buenos Aires: ”Det var 1957, närmare bestämt sommaren 56–57”. Allt pekar mot en självbiografi. Men eftersom César Aira är född 1949 stämmer det inte. Med en lätt faktaförskjutning och blinkning framkallar Airas redan inledningsvis en förnimmelse av gungfly hos läsaren – något som även finns i anslaget till Samtalen: ”Jag vet inte längre om jag sover eller ej.”
I Margarita (ett minne) följer vi berättarjaget i sex delar. Som i ett välkomponerat musikstycke presenteras och varieras minnestemat i de inledande delarna, för att därpå intensifieras och sedan klinga av.
Medveten om att ett farväl till barndomen står för dörren försöker huvudpersonen i den första delen tackla förändringen genom att måla och skriva dikter. I den andra delen tillbringar han som brukligt några sommarveckor på landet med familjen där allt till det yttre är sig likt från tidigare vistelser. Först i den tredje delen dyker Margarita, förälskelsen, upp vid sommarresidenset. ”Jag kände henne från alla otaliga sammankomster med klanen … men det var först då som jag såg henne på riktigt.” Margarita blir katalysatorn som utlöser embryot till den förändring som gror i berättaren. Fast till det yttre är allt detsamma: de vuxna axlar sina roller och spelar sina spel, diskuterar politik och den stundande valkampanjen. I det fjärde avsnittet gör huvudpersonen tillsammans med kvinnokretsen ”en rad utflykter av religiös eller halvreligiös karaktär i syfte att be för Arturo Frondizis seger”. Likt pilgrimer sida vid sida utför huvudpersonen och Margarita de förväntade utflyktsritualerna.
I femte avsnittet får förälskelsen till sist fritt utlopp, för att i den avslutande delen snabbt klinga av i och med Margaritas avfärd. ”Då, äntligen, förstod jag … att allt tar slut, att allt är flyktigt, och att allt annat är illusion”, utbrister huvudpersonen förtvivlat. Han gråter och äter inte och vill framför allt inte minnas: ”… för det var något som de vuxna gjorde”.
I berättelser om himlastormande förälskelse står vanligtvis förälskelsen förstås i centrum; den böljar fram och åter och varieras i möten och avsked, löften och besvikelser. Genom att i stället göra som César Aira – lägga fokus på upptakt och efterspel och detaljerade minnesbilder av hur dagarna går – understryks att hur subjektiva och opålitliga våra minnen än må vara är det till syvende och sist minnena som blir kvar. För medan den stormande passionen, kyssen och beröringen är flyktiga och tar slut, så lever minnenas berusning och smärta kvar.
Om Margarita (ett minne) är en utvecklingsroman så är Samtalen en skruvad story i god Kurt Vonnegut-tradition.
Den icke namngivna huvudpersonen har slutat jobba i förtid – han har fått bra avkastning på sina tillgångar – och ägnar i stället eftermiddagarna åt att samtala med sina vänner. På nätterna, då han inte kan sova (eller kan han ändå det?), rekonstruerar han eftermiddagssamtalen och bekräftar därmed inför sig själv att minnet, uppmärksamheten och förnuftet genom ”en mycket tillfredställande hjärnaktivitet” fortfarande fungerar.
Hur de nattliga rekonstruktionerna kan ta sig ut i praktiken blir sedan romanens berättelse. Vid det senaste eftermiddagssamtalet har de båda vännerna kommenterat en film de sett kvällen innan. Berättaren minns hur filmens huvudperson – ”en mycket fattig herde från Ukraina” – i en scen hittar en död get som han lyfter upp och då blottar en äkta Rolex i guld runt handleden. Något huvudpersonen ser som en producentmiss.
Varpå vännen frågar: ”Vilken get? ”
Så drar berättelsen igång (som man alltså hela tiden får påminna sig är berättarens minne av vad som sades under eftermiddagen). Det rekonstruerade samtalet som följer är en vindlande, svindlande berättelse i ett bitvis rasande tanketempo om vad vi minns och inte minns, och vad vi väljer att minnas. James Bond-inslag blandas med intellektuell lek om verklighet och realism i fiktionens värld (var det ett misstag eller inte att den fattige herden hade en Rolex på handleden?), om sannolikhet och logik (finns det möjligen en dubbelt ”verklig” och en enkelt ”verklig” skådespelare?), om argumentation och politik (de giftiga alger som CIA-veteranagenten Bradleys team är på jakt efter när de bestiger ett berg visar sig ha avsevärd betydelse för ekosystemets balans).
Det blir några vändor för många och det tappar stundtals tempo, då och då tyngs det anarkistiskt lekfulla av intellektuell ängslighet … Men på det stora hela fungerar det när berättaren under nattens sömnlösa timmar försöker få ordning på vad som sades och därmed rädda minnena av det.
Plötsligt minns jag en strof av Nils Ferlin:
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Så är det. Och César Airas två kortromaner tränar oss i just minnets ädla konst att tänka på vad som var, och vad som är.
