arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Shopping Cart



Utsökt om kärlek och omkastade roller


Utsökt om kärlek och omkastade roller


Sabahattin Ali
Madonna i päls
(Kürk Mantolu Madonna, 1943)
Översättning: Mats Andersson
Albert Bonniers förlag, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 1/2019

 

Omslag Madonna i päls

Den turkiske författaren Sabahattin Ali gav ut sin roman Madonna i päls 1943. Fem år senare dödades han vid gränsen till Bulgarien, när han försökte lämna Turkiet. Han var en energisk regimkritiker. Flera av hans tidningsprojekt hade förbjudits, och han hade även suttit i fängelse av politiska skäl.

Romanen Madonna i päls var mer eller mindre bortglömd, när den för några år sedan upptäcktes av yngre läsare och blev en bästsäljare. I det repressiva turkiska klimatet har den lästs som en självständighetsförklaring mot moralism och påtvingade identitetsnormer.

Allt detta är naturligtvis av intresse, men det är inte i första hand dess status av politisk utsaga som gör Madonna i päls värd att läsa. Som roman om ett liv som aldrig fick chans att förverkligas, om en man som malträterades av sin närmaste omgivning, om kärlek som aldrig sökte sitt och om de hemligheter som kan döljas även i den på ytan oansenligaste existens lyfter den över all dagsaktuell syftning.

Ramberättelsen är traditionell. En ung man berättar om ett nytt jobb som han fått, mest på nåder. Han får dela kontor med en något äldre man som översätter affärsdokument till och från tyska, en man som ingen bryr sig om och om vilken berättaren fäller det tvärsäkra omdömet: ”Vad tjänar den sortens varelse för syfte? Varför ger han helt enkelt inte upp?”

Den äldre, Raif, är ofta sjuk, och hans nya arbetskamrat besöker honom för att överlämna arbete som kan utföras i hemmet. En ordkarg vänskap växer fram. En kulmen nås när Raif överlämnar en anteckningsbok där han nedtecknat berättelsen om sitt liv i Berlin några år på 20-talet.

Som ung och oerfaren man skickades han till Berlin av sin far för att lära sig tvåltillverkning för familjens affärsverksamhet i Turkiet. Raif är dock mest intresserad av konstgallerierna. Han fängslas av en målning av en ung kvinna, ett självporträtt som ger romanen dess titel. Han söker sig till målningen dag efter dag och tillbringar timmar framför den. Av en händelse träffar han konstnären, Maria Puder. Mellan de två utvecklas djup vänskap och en kärlek där Maria sätter gränser, både för att bevara sin självständighet och för att undvika erfarenheter som påverkat henne tidigare. Raif vet inte, han når inte de djupen i hennes person.

Det är en utsökt berättelse om kärlek, men också om en passion som ännu kan trotsa våra invanda kategorier. Den pendlar mellan lidelse, förtröstan och besatthet, men den förblir outsagd. Förhållandet vänder på förväntade roller. Maria säger att hon kanske är en man innerst inne och att hon därför fångas av Raifs passiva, icke-krävande och mer ”kvinnliga” position. Men det är inte bara en enkel omvändning, utan positionerna löper in i varandra och utmanar Raifs förväntningar på ett förhållande. Han måste dock återvända till hemlandet och tiden med Maria blir ett minne, fast mer ett brännande än ett bleknat sådant.

Men vem är Maria? För Raif glider ofta kvinnan samman med bilden han blivit besatt av. Han inser att han inte kan ta henne för given men vad döljs i henne? Är hon svekfull och egoistisk eller finns där en djup och självförbrännande kärlek? Som läsare pendlar jag mellan ett tolkande och ett inkännande förhållningssätt. Om jag har någon invändning mot romanen, är det att alltför mycket läggs till rätta i slutet.

Sabahattin Ali underkastar sig den psykologiska realismens krav på förklaring, samtidigt som han gestaltar en köns- och identitetsöverskridande erfarenhet som förankrar boken i det kulturkritiska klimat som rådde i 1920-talets Berlin. Det har utforskats i många sammanhang, men Madonna i päls ger ytterligare en dimension.

 

MAGNUS ERIKSSON