Yan Lianke
Drömmar om byn Ding
(Ding zhuang meng, 2005)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Atlantis, 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2013
Yan Lianke berättar en fruktansvärd historia i romanen Drömmar om byn Ding. I en isolerad by i provinsen Henan utbryter en aids-epidemi efter en hänsynslös kampanj för att få invånarna att donera blod.
En lokal affärsman köper blod. Han skapar en förmögenhet genom att åsidosätta alla krav på hygien. Han lurar byns invånare att lämna blod oftare än de borde, och han tar alltid ut någon deciliter mer än tillåtet. Blodgivarna tappar orken och jordbruken förfaller. Om inte smutsiga nålar smittar dem med ”febern” smittas de av anhöriga som smittats när de tömts på blod.
Dessutom lyckas affärsmannen lura byns smittade invånare att köpa kistorna som provinsstyret givit honom i uppdrag att dela ut gratis.
Allt berättas från andra sidan graven, av den grymmes son som mördats av grannarna. Han berättar om striden mellan fadern och den rättrådige farfadern, som varit byskolans lärare i generationer.
Det vore enkelt att se Yan Liankes bok som en moralitet, som en berättelse om kampen mellan gott och ont. Men motsättningen skär djupare än så, människorna påverkas i alla sina förehavanden, i djupet av sina personligheter.
De döende flyttar till skolan för att tillsammans få ett värdigt slut, men de stjäl från varandra. Även när en ung kvinna och en man, berättarens smittade farbror, som båda fördrivits av sina makar finner varandra smutsas kärleken av den grymhet som sjukdomen och sveken bränt in i deras själar.
Yan Liankes roman baseras på ett historiskt skeende. Den som förvånas över att en aids-epidemi kan bryta ut efter bedrägerier mot blodgivare får betänka att det sker i ett politiskt klimat där det var möjligt att få invånarna att smälta ner sina kokkärl för att stålverken skulle få råvaror och där småfåglar sköts i miljontal för att säkra fler soltimmar, kampanjer som ledde till katastrof.
Så ger boken en bild både av den kommunistiska diktaturen och det nya Kinas rovkapitalism.
Yan Liankes berättande är effektivt. Han växlar mellan direkt återgivande av en konkret verklighet och visioner och drömmar. På magisk-realistiskt vis blir de senare en del av människans upplevelse, och gränsen mellan skikten suddas ut; det leder också till en grotesk scen med den döde pojken i en ofrivillig huvudroll.
Att pojken omtalar huvudpersonerna som far, farbror och farfar ger också en närhet till dem som på ett gripande sätt kontrasterar mot den krönikeartade abstraktionen i redogörelsen för händelserna. Så blir romanen en vacker sorgesång över förödda liv och ett förött samhälle.
