Jacqueline Crooks
Ismigrationen
(The Ice Migration, 2018)
Översättning: Emeli Bergman
Aska förlag, 2020
Recensionen har publicerats i Karavan nr 2/2021
Titelns ismigration i Jacqueline Crooks nya roman syftar vad jag förstår på den migration som ska eller kan ha skett när landmassorna låg annorlunda och det fanns en landväg mellan Asien och Amerika. Det är i alla fall vad illustrationen i början av boken ger vid handen. Romanen handlar dock om den migration som skedde under tidigt 1900-tal när indier begav sig till Jamaica för att jobba på plantager, ofta under slavliknande förhållanden, och om den migration som skedde senare på 1900-talet från Jamaica till den gamla kolonialmakten England.
I centrum för berättelsen står Baba-Lulla, son till indiska migranter på Jamaica, Millie och deras gemensamma barn Ruby, och Millies barn och barnbarn med en annan man som alla utvandrat till England medan Baba-Lulla blivit kvar. Såsom det ofta är i berättelser om migration följer fattigdomen med. Slitet på plantagen byts ut mot en kall lägenhet i England, och av Millies barn och barnbarn far de flesta illa på något sätt även om en del klarar sig.
Jacqueline Crooks är själv född på Jamaica men lever i England och Ismigrationen är hennes debutroman från 2018. Den ges nu ut på svenska i översättning av Emeli Bergman på det lilla men spännande förlaget Aska, som tidigare gett ut bland annat den orättvist bortglömda svensk-danska poeten Sandra Holm och den hyllade engelsk-trinidadiske poeten Roger Robinson. Att berätta en historia vilken, som det brukar heta, ”spänner över flera generationer och kontinenter”, kan innebära att ta sig vatten över huvudet som författare, och inte minst som debutant. Ambitionen att skriva ”episkt” står ofta i vägen för själva berättandet. Men Ismigrationen, med sina blott 168 sidor, är verkligen en episk roman fast på ett lågmält sätt. Crooks berättar sin historia genom kortare nedslag på olika tider och platser i romanpersonernas liv. Dessa nedslag bildar tillsammans en väv av livsöden präglade av utsatthet och förlust. Hon har en enastående förmåga att berätta mycket med relativt få ord. Som i scenen som utspelar sig en vanlig kväll i den nedkylda lägenhet i England där Baba-Lullas dotter Ruby bor med sina barn. Crooks fångar deras verklighet med meningar som ”Muma /mamma/ hade satt på paraffinelementet men huset var fortfarande kallt som fan. Paraffinelementet värmde lika mycket som en spliff. Riley visste allt om spliffar (...)”.
Ett annat stycke som stannar hos mig är återgivningen av hur Rubys styvfar på sin ålders höst ligger döende på sjukhuset i England och hostar slem och tänker på att han kanske borde be Gud om förlåtelse för otroheten mot hustrun, för att ha fuskat i domino och för att ha övergivit sin lilla dotter.
Att skriva dödsscener som är drabbande utan att vara (alltför) sentimentala är något av en bedrift som många författare med betydligt fler böcker bakom sig än Jacqueline Crooks misslyckas med och som talar för ett lovande författarskap.
