Juan Gabriel Vásquez
Ljudet av sådant som faller
(El ruido de las cosas al caer, 2011)
Översättning: Manni Kössler
Brombergs bokförlag, 2014
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2014
Colombia är Latinamerikas fjärde största ekonomi. Här bor 48 miljoner människor. Att Gabriel García Márquez magiskrealistiska romaner, med platser som Macondo i Hundra år av ensamhet, utspelar sig i Colombia det vet vi. Liksom vi känner till narkotikakartellens Pedro Escobar vars kokain och våld förödde landet under ett decennium innan han dog en våldsam död för drygt tjugo år sedan. I våras gick García Márquez bort efter år av tystnad som romanförfattare. Allt detta är nu historia.
Så vad händer då nuförtiden i Colombia i litteraturen och vardagslivet?
Juan Gabriel Vásquez (född 1973) roman Ljudet av sådant som faller uppdaterar oss om sakernas tillstånd i Colombia. Inte minst får vi en inblick i vad människor bär på och bearbetar i sina liv efter år av våld som ingen tycks komma undan. Samtidigt visar romanen, som kom ut 2011 och blev ett genombrott för Vásquez, att det inte går att runda García Márquez eller Escobar i en samtida roman. Jämförelsen med den magiska realismen görs omgående, och Pedro Escobars våldsamma styre, som satt spår hos allt och alla, gör det också i denna berättelse.
'
När Juan Gabriel Vásquez nyligen var i Stockholm och presenterade sin bok vid festivalen Stockholm Literature sa han bland annat apropå García Márquez: ”Det är inte den magiska realismen i sig som stör mig utan vad den förvandlats till … med tiden har gåtfullheten blivit en kliché om Latinamerika; kontinenten som är så präglad av ofattbara och fantastiska händelser att ingenting går att förklara.”
Men förklara är precis vad Juan Gabriel Vásquez huvudperson Antonio Yammara känner ett behov av att göra. Berättelsen börjar med att juridikläraren Yammara sitter vid köksbordet i huvudstaden Bogotá och läser tidningen. Han ska snart fylla fyrtio och han har läst någonstans att en människa bör berätta historien om sitt liv vid fyrtio. Men om hela sitt liv tänker han inte berätta, utan nöjer sig med några få dagar när han var 26. En historia, förvarnar han om, som ”inträffat förut och kommer att inträffa igen”.
Tidningsartikeln Yammara läser handlar om den djurpark Pablo Escobar lät bygga för allmänheten med flodhästar och andra exotiska djur, på den tiden när han styrde kokainhandeln med järnhand, sprängde bomber och sköt politiker och journalister. Femton år efter Escobars död är parken i förfall.
Precis som madeleinekakan hos Proust sätter tidningsartikeln igång en minneskedja bakåt i tiden till de där eftermiddagarna Yammara tillbringade i en biljardhall och där han mötte Ricardo Laverde. En person han aldrig kom nära men som ändå satte ett bokstavligt och outplånligt ärr i honom när Laverde sköts på öppen gata av lejda torpeder på motorcykel. Yammara råkade befinna sig intill Laverde och blev träffad men överlevde. Efter det introt faller romanen tillbaka i tiden, till skiftet mellan 1960- och 70-tal då Ricardo Laverde var ung och mötte den nordamerikanska Peace Corpsaktivisten Elena Fritts. Det är vid tiden före Pablo Escobar.
Som läsare undrar jag länge vart det är på väg, vad berättelsen egentligen handlar om? Men Juan Gabriel Vásquez visar med ett intrikat och metodiskt berättelsebygge hur allt hänger ihop (utom i ett övertydligt och förklarande kapitel). Det visar sig bli ett solitt romanbygge om att lyssna inåt för att försonas med sig själv, om att få sitt liv att falla på plats.
Att Juan Gabriel Vásquez valt försoning som ett tema är inte konstigt i ett land sönderslitet av våld, inte bara i decennier utan mycket längre än så. Ett land där de politiska eliterna och senare narkotikakarteller, gerillor, paramilitärer och kriminella gäng alla försökt härska genom våld. Det är förstås en återvändsgränd, vilket Vásquez tydligt visar. Vad som återstår är försoning och det inre uppvaknande hans huvudperson Yammara går igenom. Vad det uppvaknandet i sin förlängning leder till och kräver av den ekonomiska medelklass som Yammara tillhör berör inte Váquez. För där slutar boken. Sista kapitlet pekar på så sätt mot det första kapitlet i en roman ännu inte skriven, mot de besvärliga och svåra frågor som ställs i den fredsprocess Colombia nu befinner sig mitt i.
Pendeln har i Ljudet av sådant som faller svängt från fantasterierna i García Márquez magiska realism till en avskalad individuell och inre konkret verklighet, svängt från förförande berättelse till lodande psykologi. Samtidigt som García Márquez och Vásquez egentligen skriver om två sidor av samma mynt: att vara colombian i en colombiansk verklighet. Juan Gabriel Vásquez berättelse kräver inte oväntat också ett anat språk. En psykologisk realism som i Manni Kösslers översättning är övertygande och knivskarp som romanen i sig.
