César Aira
Fri flykt framåt
Översättning: Manni Kössler
Wahlström & Widstrand, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2015
Argentinaren César Aira presenterades på svenska med volymen 3 x César Aira – en introduktion för tre år sedan. Den innehöll tre korta romaner ur hans omfattande verk. Nu får vi ytterligare tre i boken Fri flykt framåt, även den övertygande översatt av Manni Kössler.
Den nya volymen rymmer romanerna ”Hur jag blev nunna”, ”Varamo” och ”Spöken” (i original: Cómo me hice monja, 1998; Varamo, 1990; Los fantasmas, 1990). De speglar skilda sätt att skapa en text, eller ett textuellt sammanhang: ett temporalt, ett associativt och ett rumsligt. Det orsakssamband vi ofta ser som en organisationsidé i romankonsten är på sin höjd närvarande som negation, eller som föremål för en kritisk underminering.
Det gäller främst den inledande ”Hur jag blev nunna”. Dess titel antyder ett förlopp och en förklaring. De inledande orden tycks bekräfta en sådan förväntan: ”Min berättelse”. Det börjar med en gruvlig scen där berättaren tvingas äta rutten glass. Det leder fram till ett dråp, och på ytan är det som om allt som följer förorsakas av detta. Men det är en illusion. Förloppet följer vindlande vägar, vi blir osäkra på berättarens kön – åtminstone för ett ögonblick – och de händelser som avlöser varandra upplöser snarare den förväntan på orsakssammanhang som väckts genom den stramt återgivna inledningsscenen.
Berättelsen blir en påminnelse om att litteraturen inte är beroende av samma lagar som ger vardagen dess mönster. Den litterära texten är självtillräcklig, och den behöver inte begränsas av kategorier som kausalitet, tid och identitet. Jag ska inte avslöja hur det hela slutar, blott konstatera att titeln är ett villospår.
”Varamo” är associativt uppbyggd. Huvudpersonen har aldrig visat någon litterär talang, men skriver plötsligt en dikt som anger riktningen för den latinamerikanska modernismen. Sedan sjunker han tillbaka i sin icke-litterära varseblivning av världen, och berättelsen – eller det som kunde vara en berättelse – skapas i en surrealistisk drömlogik där inget tycks leda till det andra, bortsett då från några falska sedlar som dyker upp och tycks styra vad som sker, som för att understryka drömmönstret.
”Spöken” är en beskedligare berättelse. Den kretsar kring ett icke färdigbyggt hus, där ett nyårsfirande förbereds. Vi får följa gestalterna mellan de skilda våningarna och när de planerar firandet. Men i jämförelse med den svindel som ”Varamo” väcker framstår spökenas framträdande, liksom den attraktion ett spöke framkallar hos en ung kvinna, som en ganska rätlinjig fantastik.
Det bästa i den texten är de essäistiska distraktionerna, vilka också ger en läsanvisning till César Airas estetik. Utgångspunkten är det ännu obyggda huset: ”Det icke-byggda är karakteristiskt för de konstarter som i och för sitt utförande kräver betalt arbete av en stor mängd personer, inköp av material, bruk av dyra verktyg, etcetera.” Filmen anges som det tydligaste exemplet.
”Men man kan tänka sig en konstart där verklighetens begränsningar skulle utgöra minsta möjliga, där det gjorda och det icke-gjorda gick in i varandra, en konstart som är omedelbart och ögonblickligt verklig och saknar spöken. Kanske existerar den, och utgörs av litteraturen.”
När César Airas korta romaner är som bäst fungerar de både metatextuellt som en demonstration av litteraturens möjligheter och som provokativa sabotage mot de kategorier som vi uppfattar världen i. Kanske är det i mötet, eller det undanglidande snittet, mellan det som gjorts och det som ännu inte gjorts, som även César Airas berättelser får sin unika karaktär. De pekar oavbrutet bortom det skildrade, det som metaforiskt kan beskrivas som något som gjorts enligt romanrealismens traditionella idéer, och det som inte gjorts, och som kanske inte ens kan tänkas. I det brottet, mellan erfarenhet och sabotaget mot denna, följer César Airas text sina egna vindlande vägar.
Hans tankeexperiment placerar honom i samma skola som Borges och Cortázar, men till skillnad från de argentinska föregångarnas klarhet skriver han en prosa som gör framställningen lika hallucinatorisk som det framställda.
