Nona Fernández
Den okända dimensionen
(La dimensión desconocida, 2016)
Översättning: Ellinor Broman
Palabra Förlag, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2019
Sedan millennieskiftet har en ny generation chilenska prosaister födda på 1970- och 80-talet börjat skildra tiden under diktatorn Augusto Pinochet (1973–1990). Deras erfarenheter av förtrycket som följde efter statskuppen mot Salvador Allende är av ett mer indirekt slag än föräldragenerationens, vilket de utnyttjar för att vända och vrida på frågor om minne och glömska, ansvar och politiskt medvetande. En av dessa författare är Nona Fernández, som föddes i Santiago de Chile 1971. På de första sidorna i hennes roman Den okända dimensionen – belönad med det mexikanska Sor Juana Inés de la Cruz-priset för ett par år sedan – stiger en militär vid namn Andrés Antonio Valenzuela Morales in på den regimkritiska tidskriften Cauces redaktion för att avlägga vittnesmål om de övergrepp han själv deltagit i. Det blir utgångspunkten för en virtuost komponerad berättelse med starkt dokumentära och autofiktiva drag.
Andrés Valenzuela har nämligen existerat i verkligheten. När han 1984 tog beslutet att berätta om säkerhetstjänstens mord, tortyr och försvinnanden var romanens berättare tretton år gammal, en berättare som tycks vara identisk med Nona Fernández själv. När hon många år senare arbetar med ett manus till en dokumentärfilm om den avhoppade militären, väcks en rad verkliga händelser från de mörka åren till liv. Det är starka berättelser som är svåra att värja sig mot. Om en man som kidnappas av polisen på bussen inför sin hjälplösa familj. Om en annan man som efter att ha brutits ner av tortyr går med på att lura sina vänner inom motståndsrörelsen till ett möte – men i sista stund kastar sig framför en buss i trafiken. Om den femtonårige Mario som under hela sin uppväxt har flyttat mellan olika hus eftersom hans föräldrar är regimkritiker, och som nätt och jämnt undkommer när polisen öppnar eld och stormar hemmet.
Fernández åstadkommer emellertid något mer än faktiska återgivelser, hon ställer dessa vittnesmål i relief mot sitt eget liv – både uppväxttiden och nutidens familjeliv. Barndomens och tonårens populärkultur är högst närvarande och framträder här i ett nytt sken. De olika episoderna i den amerikanska teveserien The Twilight Zone – som romantiteln syftar på – kastar ett dunkelt sken över den parallella och hemliga dimension som rådde under diktaturen, där människor försvann spårlöst från sina hem och regimen manipulerade medierna. Dessutom riktas frän kritik mot de makthavare som under övergångsperioden och ännu i våra dagar inte har gjort tillräckligt för att gå till botten med illgärningarna under diktaturen.
Nona Fernández har funnit en perfekt form för det oroande innehållet, vilket förvandlar Den okända dimensionen till ett litterärt verk av rang, där dåtiden och nutiden möts och det personliga och allmänna blir ett. Den verkliga smärtpunkten infinner sig när författaren utifrån Andrés Valenzuelas förvandlingar vänder frågorna mot sig själv och läsaren: Hur många ansikten kan en människa egentligen ha? Hur många har jag själv?
