Yu Hua
Rop i duggregn
(Zai xiyu zhong huhan, 2004)
Översättning: Anna Gustafsson Chen
Bokförlaget Wanzhi, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2018
När Sun Guanglins farmor var ung och nygift levde hon ett privilegierat liv i en aristokratisk familj. En morgon iakttar hon hur två livliga sparvar visar upp en del oväntade tilltag. Plötsligt står svärmor bakom hennes rygg och hon inser med fasa att hon tittat för närgånget på något hon borde ha vänt bort blicken inför. Inget att göra åt, skilsmässopapperen är snart inskickade, hon får packa sina saker och ge sig av.
Kringdragande på vägarna, medan inbördeskriget rasar runt omkring, hungrig och frysande, stöter hon ihop med Sun Youyu, son till en gång berömd stenhuggare. Han har också blivit utblottad och därmed utan möjligheter till något giftermål, så därför tar han den unga kvinnan helt sonika på ryggen, bär iväg henne och gifter sig sedan med henne och grundar därmed en ny familj med namnet Sun.
Rop i duggregn utspelar sig huvudsakligen under slutet av Maoepoken. Romanens huvudperson och berättare är alltså Sun Guanglin, och vi får följa honom från sex år upp till tjugoårsåldern. Lugnt och förtroligt, och liksom utan att röra en min, relaterar den vuxne Guanglin, eller i realiteten förstås Yu Hua, vad som hänt; stillsamma vardagligheter blandas oförmedlat med de mest hårresande upplysningar. Det hårresande blir efterhand allt mer dominerande.
När han är sex år skickas Guanglin, uppenbarligen av ekonomiska skäl, bort från sin landsortshåla till en liten stad för att leva i en annan familj. När han möter sin farfar på vägen stampar han upp ett dammoln för att visa sig morsk. Något spännande ska ske, såklart.
Det gör det, men inte på det sätt han väntat. Det hela slutar med att den nya familjen upplöses när adoptivpappan, som är polis, avslutar sitt liv på det mest groteska sätt. När inte heller adoptivmamman kan ta hand om honom längre återstår inget annat för den nu tolvårige Guanglin än att lunka tillbaka till hembyn Söderport och återförenas med en familj han inte längre känner. På vägen stöter han än en gång ihop med sin farfar. När de tillsammans når byn ser de att deras hem står i lågor. Varken Guanglin eller farfadern tas emot med någon glädje. Var det inte rent av de som bar olyckan med sig?
Och olyckorna, både självförvållade och ofrivilliga, fortsätter verkligen att hopa sig. Under tiden blir Guanglins pappa allt vidrigare i sitt beteende, han super ner sig totalt och drunknar till slut i en gödselgrop. Hans supbroder, som hittar honom, tror först att han är en död gris men konstaterar sedan: ”Din gamle hund, till och med när du är död försöker du lura mig att du är en gris.”
Det finns en slags galen humor i många kinesiska romaner, som ofta verkar hämtad direkt från verkligheten. Hos Yu Hua blandas den hela tiden med starka, pregnanta, lyriska bilder, som i det fantastiska avsnittet om hur Guanglins vän Su Yu får en hjärnblödning och ligger och dör allt medan hans familj tror att han tagit sig en sovmorgon – allt skildrat inifrån den döende pojkens medvetande, fram till det sista ögonblicket: ”Det var som om en lätt bris smeksamt blåste honom i småbitar, som om han föll sönder i oräkneliga vattendroppar.”
Yu Hua fick sitt genombrott med den 1992 publicerade romanen Att leva som först förbjöds men i dag räknas som en av Kinas moderna klassiker. Rop i duggregn ligger utgivningsmässigt ett par år före Att leva. Men den som tror att det är en förövning, tror alldeles fel. Som skildring av vuxenblivandets plåga och galenskap är denna berättelse ett mästerstycke helt i sin egen rätt.
