Amos Tutuola
Mitt liv i spökenas bush
(My Life in the Bush of Ghost, 1954)
Övers. Niklas Nenzén
Sphinx bokförlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2011
I månadsskiftet juni/juli deltog jag i en konferens om Världslitteratur vid Pekings universitet i Kina. Trots att Goethe myntade termen 1827 är det ett relativt nytt begrepp inom litteraturvetenskapen, där det diskuterats från slutet av 1990-talet och särskilt i och med publiceringen av David Damrosch bok What is World Literature? 2003. Under konferensen, där Damrosch var med, kom vi bland annat att diskutera varför det är just författare från Afrika som när de skriver på de forna kolonialspråken förändrar, förvränger och förnyar dessa. Tydligast är det om man jämför med alla de författare från Indien och arabvärlden som skriver på engelska. Där handlar det om föga lingvistiska äventyr, menade vi.
I subsaharas Afrika är det alltså annorlunda, och det på alla tre forna kolonialspråk. Här är inte platsen för vidare diskussion av detta, ett aktuellt exempel får räcka: Åter från Peking väntade ett recensionsuppdrag på mig, Amos Tutuolas Mitt liv i spökenas bush. Det är författarens andra roman, från 1954. Den första, Palmvindrinkaren, kom 1952 och redan 1961 på svenska.
Det såg ut som en tanke att just denna författare väntade på mig efter samtalen i Peking, då hans engelska kanske är det mest förvrängda språket hos Afrikas alla anglosaxiska författare. Tutuolas engelska har kallats för många olika saker. När Europa hyllade den ”exotiska, naiva nybörjarengelskan” kritiserade västafrikanska kritiker den för dålig grammatik och att den bara bekräftade att afrikaner inte kan skriva. Man menade också att berättelserna som så tjusade Väst endast återberättade mormors gamla historier, det var skåpmat och inget nytt. Vad gäller språket stämmer det delvis, en av anledningarna till Tutuolas märkliga engelska är hans magra utbildning, endast sex år i missionsskola. Det är dock inte hela sanningen. Tutoula berättar sagor och myter ur Yorubafolkets rika muntliga tradition, och han gör det med bland annat en yorubasyntax under engelskan. Idag är hans romaner (om det är det de är?) hyllade och uppskattade även i Västafrika.
Jag har roat mig med att parallellt läsa den engelska originaltexten, ibland vartannat kapitel. Och det är givetvis så att det är bättre i ursprungsversionen (när är det inte det?), men översättningar är viktiga och skall oftast prisas, och sannerligen denna. Niklas Nenzén har gjort ett beundransvärt arbete. I sitt insiktsfulla, om än lite övertolkande efterord, berättar han hur hans ”språknormaliserande översättarimpuls” ofta segrat.
”One day, I travelled to every part of this bush if perhaps I might see the way to my town, but instead of seeing the way I saw an antelope.” /“En dag genomsökte jag varenda del av denna bush i hopp om att finna vägen till min hemstad, men istället för att finna vägen upptäckte jag en antilop.”
Denna mening är både ett exempel på hur mycket skönare originaltexten är, men också på hur väl Nenzén har lyckats, trots att han normaliserat rätt ordentligt.
Nog om det lingvistiska! Vad är det för en historia Tutuola berättar? I Palmvindrinkaren handlade det om en färd till de dödas rike, här en till spökenas bush. En sjuårig gosse kommer ifrån sin mor och bror när ett inbördeskrig närmar sig deras by. Han förvillar sig in i spökenas bush och ägnar sedan 24 år att söka sig hem. Under dessa år råkar han ut för de mest märkvärdiga äventyr, både förskräckliga och underbara. Det börjar förfärligt när han blir tillfångatagen av Stinkspöket och stoppad i en säck ”full av myggor, små ormar och tusenfotingar”. Och inte nog med det, ormarna på Stinkspökets kropp smiter snart ner i säcken och letar föda, varvid de nafsar på honom. Senare förvandlas han bland annat till ko och antilop och mängder av andra besynnerliga varelser, byter huvud och blir jagad som villebråd, men också tillbedd som en gud.
Dock lär han sig spökspråket och gifter sig två gånger och får i det andra äktenskapet med Superkvinnan i Namnlös-staden en son. I 10:e spökstaden träffar han sin döde kusin som har infört kristenomen i sin stad. Kusinen hjälper honom att få utbildning och han slutar som överdomare i högsta domstolen i staden. Men trots att han trivs drar han vidare för att söka sig hem till de levandes värld och sin by. Och det slutar lyckligt, som alla sagor bör göra.
Är man det minsta intresserad av Afrikas kultur och metafysik bör man läsa denna bok – kanske med Brian Eno och David Byrnes platta från 1981 med samma titel i bakgrunden.
