Viet Thanh Nguyen
De hängivna
(The Committed, 2021)
Översättning: Hans Berggren
Bokförlaget Tranan, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2022
Berättaren i Viet Thanh Nguyens De hängivna är före detta kommunistisk underrättelseofficer, med uppdraget att kartlägga till USA flyktade vietnamesiska landsmän. Men så faller han i onåd, skickas till omskolningsläger. Torteras.
Som spion har han tvingats klyva sitt jag i en yrkesidentitet och ett inre, förhoppningsvis sannare jag. Det är ett välkänt syndrom hos spioner att de förr eller senare rör ihop sina subjekt. För denne agent har klyvnaden dessutom en längre historia: hans far var fransk, hans mor vietnamesiska.
I romanens upptakt anländer han till Paris, året är 1981. Vem är han nu? VO DANH står det i passet; ett sarkastiskt skämt, ty VO DANH betyder namnlös/anonym, och det säger en del om boken i stort – ingalunda någon spionroman, ska sägas. Valet av pseudonym är kanske en utopisk vilopunkt mellan de två påstridiga medvetanden som marterar berättaren – och alstrar texten.
Författaren själv föddes i Vietnam 1971 och kom till USA 1975. Där är han i dag professor vid University of Southern California, skribent i Time Magazine och New York Times. De hängivna är en fristående fortsättning på den prisade Sympatisören. En tredje del är på gång.
På flygplatsen möts Vo Danh och hans vän Bon – fanatisk, blodtörstig antikommunist och djupt troende katolik, okunnig om sin landsmans tidigare förehavanden – av en ”faster”, i själva verket en forna agentkontakt. Redan första kvällen bjuds gästerna på hasch. Och plötsligt är vår ex-agent enrollerad som langare, till att börja med åt fasterns intellektuella vänstervänner, som pratar sig varma för den röda läran men ignorerar vidrigheterna i de fjärran stater vars folk de också ser ner på.
Knarkaffärerna organiseras från en sunkig restaurang i Belleville av en gangster som kallas Bossen. Både han och hans stab, döpta efter De sju dvärgarna är, liksom de flesta i detta äventyr, lätt komiska figurer. Deras hörn av Paris är emellertid inte det minsta nöjsamt. Våldsamma uppgörelser med ett rivaliserande gäng fransk-algerier driver handlingen framåt. Vår langare misshandlas, får vila upp sig på Himlen, en bordell utanför stan; kidnappas och är nära att dö, räddas och göms undan. Så där håller det på. Ända in i kaklet. På vita duken kunde det bli en mix av Tarantino och Helan & Halvan, brutal men farsartad.
Men det egentliga ämnet för De hängivna är kolonialismens följder och fransk imperiementalitet. Här kan vi påminna om att Frankrikes historiska självrannsakan varit motbjudande saktfärdigt, om det så gällt nazikollaboration, skändligheter i Indokina och Algeriet eller medverkan i det första Irakkriget.
Vo Danhs vrede är berättigad – men inte oantastlig. Han har två mord på sitt samvete. Ideligen luftar han sitt hat mot Frankrike och dess (vita) invånare, inklusive sin döde far, kolonialprästen, med generaliseringar lika grova (och ibland roliga) som de föreställningar västerlänningar har (eller påstås ha) om asiater och afrikaner. Samtidigt är han svag för mycket i fransk kultur. Kolonisering, vidgår han även, har inte varit någon unikt västlig företeelse; till och med Vietnam har sysslat med det.
Såna nyanseringar är emellertid glesa – det är vreden som härskar. Men denna vrede uppvägs till viss del av formuleringslust, av schvungfulla liknelser och snygga detaljer – allt ypperligt fångat till svenska av Hans Berggren.
Som romanfigur känns Vo Danh något överlastad, liksom hopfogad av tre, fyra karaktärer. Över huvud taget är det lite för mycket av allt i den här boken: för mycket redovisad förhistoria, för många kullerbyttor i en redan ganska yvig intrig, särskilt mot slutet. Jag blir trött på både de påhittiga omskrivningarna och det gallsprängda, ironiska föreläsandet.
Vilka åsikter man ska ta på allvar är en annan fråga, liksom hur mycket som avspeglar författarens egna ståndpunkter. I fiktionens hägn har Viet Thanh Nguyen i alla fall släppt fram såväl det extrema som det rimliga. Mycket är förstås humor – vissa resonemang är ändå svårsmälta.
Viet Thanh Nguyen är både en entertainer och moralist, en språkakrobat och världsförbättrarnatur: ingen lätt ekvation att få ihop. Skriva kan han. Ännu längre skulle han nå om han också lärde sig stryka.
