arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Återupptäckt fylld av febrigt liv


Återupptäckt fylld av febrigt liv


Vizconde de Lascano Tegui
Om elegansen medan man sover
(De la elegancia mientras se duerme, 1925)
Översättning: Maria Nääs
Nilsson förlag, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 2/2018

 

Omslag Om elegansen medan man sover

Det händer ibland att litterära verk trotsar glömskans mekanismer och plötsligt träder fram ur historiens dimmor med förnyad relevans. Ett aktuellt exempel i den argentinska litteraturen är Antonio di Benedettos historiska roman Zama från 1956 som nu har fått kultstatus, understödd av Lucrecia Martels filmatisering och en entusiastisk essä av J.M. Coetzee förra året. Vizconde de Lascano Tegui (1887-1966) – också han argentinare – har genomgått en liknande renässans med romanen Om elegansen medan man sover. I hans fall rör det sig dock om en ännu mer överraskande återupptäckt; enligt den svenska utgåvans efterord var författaren länge så bortglömd att en del bedömare till och med tvivlade på att han någonsin hade existerat.

När översättningar började se dagens ljus på 1990-talet avtäcktes dock även författarens biografi – Vizconde de Lascano Tegui föddes i den argentinska provinsen Entre Ríos men växte upp i Buenos Aires. Hans mångsyssleri innefattade en diplomatisk karriär som bland annat förde honom till Paris, där han dessutom var verksam som journalist och umgicks i konstnärliga kretsar. Det var också i Frankrike som återupptäckten inleddes av den roman som nu föreligger i svensk översättning, vackert försedd med Raúl Monsegurs illustrationer från 1925 års original.

Berättaren i denna dagboksroman är en fransman som på 1800-talet har återvänt till hemlandet efter en lång militärtjänstgöring utomlands. I korta stycken minns han uppväxten i Bougival utanför Paris. Det är episoder som ibland är lätt bisarra eller makabra och som ofta mynnar ut i någon existentiell insikt hos berättaren. Inte sällan närmar de sig prosalyrikens språkliga koncentration, som när han minns den hemlighetsfulla euforin i att få trasiga klockor att börja ticka igen.

Seineflodens vatten och människor är ständigt närvarande i dessa fragment. Berättaren minns ögonen hos eldarna som arbetade på ångbåtarna i en passage med stark poetisk lyskraft: ”Ögon fästa på landskapet för en timme – suggestiva, skrämmande och vackra, likt ögonen på målningarna i något mörkt, fuktigt slott; enorma och fascinerande som mumiernas ditmålade ögon, som egypternas ögon, avlånga.” Det är rader som vittnar om ett författarskap med stor deskriptiv kraft, anstruket av febrig surrealism.

Vizconde de Lascano Tegui skriver en prosa som är på samma gång brutal och sofistikerad, fysisk och kontemplativ. Efter hand höjs hotnivån. Den syfilissmittade berättaren förbereder ett våldsamt dåd. Offret är till synes slumpvis utvalt och mordscenen en otäck höjdpunkt som på många sätt för tankarna till Meursaults mord i Albert Camus Främlingen. På det hela taget är Om elegansen medan man sover en välförtjänt återupptäckt, som pulserar av skarpa formuleringar och oroande liv.

 

HENRIK NILSSON