Recenserat
Att få upp ögonen för världen
I den delvis självbiografiska romanen Himmelska fridens torg skildrar författaren Lai Wen livet i 1970- och 80-talets Peking ur en ung flickas perspektiv. Relationer till familj och vänner står i centrum. En intressant berättelse om att växa upp till kvinna i ett repressivt samhälle, menar Karavans recensent.
Lai Wen
Himmelska fridens torg
(Tiananmen Square, 2025)
Översättning: Cecilia Berglund Barklem
Bazar förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 3/2025.
Om man ger en roman titeln Himmelska fridens torg associerar de flesta potentiella läsare förmodligen direkt till händelserna på och kring Himmelska fridens torg i juni 1989. Men styrkan i Lai Wens roman ligger inte där. Andra författare – som till exempel Ma Jian – har skrivit mer ingående och intressant om det som skedde då, och jag tror att det finns en viss risk att man som läsare blir besviken om man tänker sig att den kinesiska demokratirörelsen och massakern som följde på protesterna ska stå i centrum för den här berättelsen. De utgör i själva verket en rätt liten del av romanen, och känns inte heller som en oundviklig slutpunkt för just den här historien. Nej, Himmelska fridens torg är istället snarare en uppväxtroman, och betraktar man romanen ur den synvinkeln blir den betydligt mer intressant.
När berättelsen inleds är det 1970-tal och huvudpersonen Lai Wen bor i Peking med sin familj, som består av mor, far, lillebror och mormor. De är en intressant samling människor. Mamman är sträng, upptagen med att oroa sig för vad andra ska tänka och för vilken status familjen har i förhållande till de andra i bostadsområdet. Hon har sällan ett vänligt ord till övers för sina barn. Fadern är en tillbakadragen och försynt person, ”ett grått skal till man”, kuvad av hemska upplevelser under kulturrevolutionen som han aldrig talar om med de andra. Mormor är huvudpersonens stöd och klippa, den hon kan vända sig till när hon behöver tröst, alltid närvarande och med ett vänligt ord till hands, men samtidigt hämningslös på ett ganska roligt sätt när hon sätter den sidan till. En gammal gumma måste väl få rapa högt vid matbordet om hon känner för det? Lillebror är söt och busig.
Lai Wen och hennes vänner leker i bostadsområdet, hon går i skolan, blir äldre, börjar på universitetet, förälskar sig, gör nya erfarenheter. En gammal bokförsäljare blir hennes introduktör till nya tankar och idéer, men den relationen bryts när pojkvännen kräver att hon slutar gå dit. Så småningom går hon med i ett teatersällskap, där hon träffar personer som har en helt annan livsstil än hon själv. Och när studenterna börjar demonstrera mot universitetets strikta regler och det hela så småningom utvecklar sig till en betydligt större proteströrelse mot korruption och för demokrati, dras Lai Wen med.
Författaren Lai Wen (namnet är en pseudonym) är bra på att skriva fram personerna i romanen som sammansatta människor. Även om mamman ibland verkar obeskrivligt hård och elak är det inte svårt att föreställa sig att det är tidigare upplevelser som har format henne, och att hennes upptagenhet med yta och skvaller är ett sätt att försöka skydda familjen från fler katastrofer. Snälla mormor visar sig bära på mörkare drag, som kommer i dagen när hon så småningom blir alltmer dement och hennes tidigare lite lustiga upptåg övergår i rena elakheter. Lai Wens förvirring och sorg när den som har stått henne närmast sakta förvandlas till en helt annan och mycket obehagligare person är fint skildrad.
Mäns och kvinnors relationer beskrivs inte heller i något rosenskimrande ljus, snarare tvärtom. Redan som liten lär sig Lai Wen att våld är något man får räkna med i ett äktenskap, även om just hennes föräldrar inte slår varandra. Och detta räknas som helt normalt, men samtidigt så pass skamligt att man inte talar om det.
… alla låtsades som om allt var bra, som om vissa dörrar helt plötsligt bara fick liv och smällde in i huvudet på kvinnor (…) Andra ting, som skåpväggar och sängkanter, kunde vara precis lika farliga, lika provocerande. Men männen de delade sitt liv med, var alltid klanderfria.
Också Lai Wens egen förälskelse i barndomsvännen Gen slutar olyckligt. Faktum är att den enda kärleksrelation som verkar lycklig och självklar i romanen är den mellan de två homosexuella männen i teatergruppen.
Visst finns det en del scener i Himmelska fridens torg som verkar konstruerade och inte trovärdiga (det gäller inte minst slutet, som jag tycker att vi bara kan glömma), och berättelsen innehåller också några inslag som är lite väl vanliga i uppväxtskildringar. Till exempel har vi väl alla läst ett antal romaner där huvudpersonen, en ordentligt ”duktig flicka” från medelklassen, oväntat blir vän med en fattig och vild tjej från svåra familjeförhållanden som får den duktiga flickan att prova sånt hon aldrig själv skulle ha kommit på, se saker ur ett nytt perspektiv och ger henne erfarenheter att nostalgiskt se tillbaka på när hon oundvikligen har lämnat den vilda flickan bakom sig och gått vidare mot en mer ”lyckad”, konventionell framtid.
Men okej, några skönhetsfläckar måste man kanske acceptera, och Himmelska fridens torg är en mycket läsvärd roman om att växa upp till kvinna i ett politiskt repressivt samhälle och allt eftersom få upp ögonen för att världen är mer komplicerad än man trott.
För transparensens skull vill jag tillägga att jag fick några frågor av översättaren Cecilia Berglund Barklem om kinesiska ord och uttryck när hon arbetade med boken. Min vana trogen svarade jag ungefär: ”Svårt att säga, det beror på” och så funderade hon ut svaret själv, men av den anledningen tänker jag inte säga något om översättningen här.
