Recenserat
Tillbaka till Salé
Abdellah Taïa
Tårarnas bastion
(Le bastion des larmes, 2024)
Översättning: Maria Bodner Gröön
Elisabeth Grate bokförlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 4/2025.
Tårarnas bastion är namnet på den plats där kristna styrkor dödade stora delar av befolkningen i den marockanska kuststaden Salé på 1200-talet. Bakhållet ägde rum medan firandet av ramadan avslutades och invånarna var försvarslösa. Efter attacken lät man bygga murar mot havet som ett skydd mot framtida angripare.
Tårarnas bastion är också namnet på den marockanske författaren Abdellah Taïas senaste roman, den åttonde som har översatts till svenska. I centrum står den drygt fyrtioårige läraren och parisbon Youssef. Han har, liksom Taïa själv, växt upp i Salé med sina sex systrar och en dominant mamma. Boken börjar med att Youssef erinrar sig hur systrarna enligt sed vandrar genom staden efter moderns död. Genom att betala tillbaka hennes skulder säkrar de hennes heder. Nu, ett tiotal år senare, är Youssef på väg tillbaka till Salé för att sälja moderns lägenhet. Strax innan återresan dyker hans ungdomskärlek och vän Najib upp i en dröm och det samtal vännerna påbörjade för över tjugo år sedan återupptas. Vad Youssef inte vet är att Najib snart ska dö och att deras fortsatta dialog enbart kommer att utspela sig i drömmarnas och tankarnas värld.
Bokens kapitel växlar mellan olika tidsplan och vissa scener är drömlika. Liksom i Taïas tidigare böcker ger det intensiva och rytmiska språket ett lyriskt intryck. Själva berättelsen bärs av olika röster och när de livliga systrarna tar till orda pratar de ibland med en mun. Som när deras bror Karim och hans fru Nissrine bestämmer sig för att flytta till Sverige sedan en konflikt mellan Nissrine och systrarna har eskalerat. Youssef påminns om deras upproriska tonårstid och tänker tillbaka på den med nostalgi.
När Youssef och Najib möttes i ungdomen förenades de av sitt utanförskap. Som feminina pojkar blir de båda tidigt utsatta för brutala övergrepp av män som nosar upp och lägger beslag på dem. Övergrepp som deras familjer är väl medvetna om, men tyst accepterar genom att inte ingripa. Det skapar sår i såväl Youssef som i Najib. Sår som de hanterar på olika sätt. I deras samtal, som fortgår efter Najibs död, får Youssef ta del av Najibs öde och planerna han länge har smitt för att hämnas all den förödmjukelse han har fått utstå. Nu är det Najib som styr sina närmastes framtid från andra sidan graven, med hjälp av sin trofasta piga Mounya. Genom klagorop, gråt och övertalning lyckas hon övertyga alla som samlats efter hans död om hans goda avsikter och heder.
För Youssefs del har minnena delvis bleknat. Men när han vid återkomsten till Marocko besöker ett av Salés hamam väcks de till liv igen. En liten pojke utsätts för ett övergrepp av en äldre, respekterad man utan att någon ingriper. Ögonblicket när Youssef lyckas avbryta det upplever jag som ett av bokens starkaste och mest hoppfulla. Men ingen dömer mannen för det han gjort. Går det att förlåta övergrepp som inte erkänns av omgivningen? Och går det att leva på en plats där den sexuella identitet som inte passar in förnekas? Taïa skildrar ett samhälle där hyckleriet är vardag och den som blir utsatt själv får bära skulden. De explicita skildringarna av övergrepp är smärtsamma att ta del av, men de påminner också om litteraturens kraft att lyfta fram det som osynliggörs.
I samband med attacken mot Salé fördes över tretusen stadsbor bort av angriparna. Platsen vid havet blir så småningom ett monument och en samlingsplats för dem som outtröttligt väntar på att de ska återvända.
I Tårarnas bastion sammanför Taïa dessa röster med dagens röster i en färgstark och rik roman där hopp, förtvivlan och ursinne förenas.
