Recenserat
Starkt om folkmordet och tiden efteråt
Gaël Faye
Jakaranda
(Jacaranda, 2024)
Översättning: Ulla Linton
Éditions J, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 4/2025.
Hela Milans uppväxt präglas av tystnaden, närmare bestämt mammans tystnad om allt som har med hennes födelseland Rwanda att göra. Inga sånger sjungs därifrån. Inga maträtter lagas. Och framförallt delas inga berättelser.
Gaël Faye debuterade 2016 med romanen Litet land (på svenska 2018). Boken har översatts till fyrtio språk och blivit film. Nu kommer hans andra roman, Jakaranda, som tilldelats Prix Renaudot, i svensk översättning.
I centrum står Milan, som växer upp i Paris med en fransk pappa och en rwandisk mamma. De lever ett stillsamt liv, där Milans slöhet i skolan är det värsta problemet. Men 1994 skakas tillvaron om. Våldsamma inslag från Rwanda visas på teve och en dag flyttar den svårt skadade tutsipojken Claude in hos familjen. Vem är han? Varför försvinner han lika plötsligt som han kom? Och varför säger mamman aldrig något om sin bakgrund?
På bokens drygt 200 sidor låter Faye läsaren följa Milan från det han är tolv år ända upp i vuxen ålder. Milans sökande jagberättelse varvas med andras återgivna historier och direkta vittnesmål om folkmordet i Rwanda 1994, då hutuerna dödade mer än 800 000 tutsier inom loppet av hundra dagar.
Faye skriver ömsint och omskakande, men ändå rakt och framåtdrivande. Tidshoppen i romanen är stora, men tydligt markerade. Och luckorna mellan pusselbitarna som presenteras för läsaren förstärker effektfullt Milans svårigheter med att förstå både sin mammas historia och Rwandas.
Första gången Milan reser till huvudstaden Kigali är han sexton år. Där träffar han sin mormor, som han inte visste var i livet, och får många nya vänner. En person han möter är Claude, som under åren studerat franska och avslöjar intressanta saker om Milans släkt. Han lär också känna Sartre, som tagit hand om föräldralösa barn under folkmordet. Nämnas ska också mammans vän Eusébie, som studerar internationell rätt, den nyfödda Stella, vars blotta existens fyller omgivningen med hopp, och den gamla Rosalie, som bär på hundra år av berättelser.
Alla dessa personer kommer att följa Milan genom livet och steg för steg låta honom ta del av vad de upplevt och förlorat och hur de försöker bygga en framtid. Faye flätar målmedvetet samman alla trådar, även om skarvarna emellanåt är lite kantiga och dialogen ibland blir lite ytlig.
Så småningom låter Faye också Milan påbörja ett examensarbete om gacaca, folkdomstolarna som instiftats för att döma hutuerna som deltagit i folkmordet. Det blir en skarp kontrast mot vardagslivet när folkmordets råa och brutala scener plötsligt tar plats på sidorna med full kraft. Detsamma gäller en minnesceremoni på stadion där närgångna upplevelser av människans grymhet delas, men också omskakande berättelser om räddningsaktioner.
Att boken delar namn med trädet jakaranda kan till en början tyckas märkligt. Faye har dock placerat just ett sådant träd vid ett hus där en stor del av romanen utspelar sig. Trädet ruvar i och med sin historia på en urstark betydelse för en av karaktärerna, samtidigt som det blir en metafor för människans livskraft, släktband och skörhet.
Faye skriver ilande om folkmordets fasor, men också om försök till försoning och kampen att leva vidare med alla sår inombords. Det är en stark, om än något ojämn, roman som dröjer sig kvar.
