Recenserat
Halfon tecknar det förflutna både som mardröm och tillflykt
Eduardo Halfon
Tarantel
(Tarantula, 2024)
Översättning: Hanna Nordenhök
Bokförlaget Tranan, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 4/2025.
Den guatemalanska författaren Eduardo Halfon, född 1971, presenterades på svenska förra året med romanen Canción, översatt av Hanna Nordenhök. Författaren lekte där med identitet och biografi när han lät en namne bli inbjuden till en libanesisk författarkonferens i Tokyo. Hans band till Libanon inskränkte sig till att hans farfar växte upp där, men flydde till Guatemala 1967 undan hunger och oroligheter. Men besöket i Tokyo satte igång en process, där huvudpersonen återknöt till sin farfars öde i Guatemala. Han kidnappades, och den sentida författaren söker upp en person som troligen var delaktig i dådet och konfronterar honom.
Nu kommer Eduardo Halfons roman Tarantel på svenska, i original utgiven föra året och liksom Canción följsamt och med idiomatisk tonträff översatt av Hanna Nordenhök.
Även här plågas huvudpersonen och berättaren, med författarens namn, av ett minne. Hans föräldrar lämnade Guatemala för USA, men fadern skickar iväg Eduardo och hans bror till ett läger för judiska barn i Guatemalas inland. Hur mycket som är biografiskt i de båda romanerna ska jag låta vara osagt, men yttre detaljer och namnleken öppnar för spekulation. Det väsentliga är dock inte graden av biografisk fakticitet, utan att berättelserna bottnar i författarens intensiva sysselsatthet med den judiska diasporan i Guatemala och dess öden, liksom av den judiska 1900-talshistorien i Mellanöstern och Europa.
Centralt i Tarantel är en händelse där lägervistelsen övergår från fredlig idyll till ett
inferno, när ledarna för lägret uppträder i naziuniformer och jagar och misshandlar barnen. Liksom i Canción söker författarens alter ego upp en ansvarig för händelsen, den främste plågoanden Samuel Blum, som Eduardo tidigare idoliserat:
”Varför iscensätta ett koncentrationsläger för barn? envisades jag. Varför tvinga dem att känna all den där rädslan och plågan, att uppleva en sådan mardröm?”
Samuel svarar att senare generationer måste förstå vad deras mor- och farföräldrar genomled. Han talar också om Janusz Korczak, som förestod ett judiskt barnhem i Warszawa. När han fick veta att SS förberedde ett bortförande av barnen avböjde Korczak den hjälp att fly han erbjöds och följde barnen till Treblinka där alla mördades i gaskamrarna vid ankomsten. ”Han kunde inte överge sina barn, sa han, eftersom man inte överger ett sjukt barn på natten”, påminner Samuel.
Samuels ord framkallar protester hos Eduardo. Är en sådan svart pedagogik nödvändig? Kan man inte förstå det förflutna annat än genom att utsättas för en avbild av grymheterna? Det viktiga är att frågorna ställs, inte att de besvaras.
Senare i livet möter Eduardo också en ung flicka från lägret, Regina, som han var förälskad i. Även hon påminner honom om hans flykt. ”Jag har flytt min hemhörighet hela mitt liv”, tänker han.
Att Eduardo glömde spanskan sedan familjen lämnat Guatemala och att han aldrig lärde sig hebreiska, initierar en självrannsakan där glömskan konfronteras med Reginas minnen och hennes hemvist i språken, i hebreiskan liksom i hennes flytande franska och tyska efter ett vuxenliv i Europa.
Hur ska vi tolka huvudpersonens glömska och relativa språklöshet? Romanen ger inga svar, det är inte litteraturens uppgift. Eduardo Halfon tecknar ett tillstånd av det förflutna som minne, plåga och glömska, som flykt och tillhörighet. Han gör det med precision och drabbande gestaltning. Svaren får läsaren själv söka.
