Recenserat
Att inte vilja ha någonting
Aravind Adiga
Siste mannen i tornet
(Last man in tower, 2011)
Övers. Eva Mazetti-Nissen
Brombergs förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
Den indiske författaren Aravind Adiga har varit ekonomijournalist på Financial Times och korrespondent för Time Magazine och The Independent, erfarenheter som säkert haft betydelse för hans samhällskritiska engagemang. Med rätta blev han också uppmärksammad för de båda skönlitterära böcker han gav ut 2008. Gemensamt för debutromanen Den vita tigern och novellsamlingen Mellan attentaten är det humoristiska anslaget, parat med en skarp genomlysning av svagheterna i den indiska demokratin – korruptionen, rättsrötan och kastförtrycket. Den vita tigern handlar om en fattig man som svindlar och slår sig uppåt i det indiska samhället och samtidigt skriver på ett långt brev till Kinas (!) utrikesminister. Berättelserna i Mellan attentaten utspelas i en uppdiktad stad, samtliga under tiden mellan mordet på Indira Gandhi 1984 och mordet på hennes son Rajiv 1991. Den vita tigern översattes till svenska 2009 och Mellan attentaten året därefter.
Nu har även Adigas tredje bok, en roman, blivit tillgänglig på svenska och den har såväl humorn som samhällskritiken gemensam med sina föregångare. En stenrik byggmästare i Mumbai, en man som ständigt framhåller sin fattiga bakgrund, planerar ett storslaget byggprojekt som ska göra honom ännu rikare. Visserligen ligger ett hus med smått förfallna bostadsrätter i vägen men om samtliga boende låter sig köpas ut kan huset förstås rivas. Byggmästaren erbjuder dessutom en så till den grad frikostig betalning att snart sagt alla är mer än villiga att flytta. Endast en pensionerad lärare vägrar. Han vill inte lämna huset med dess minnen av hans döda hustru och döda dotter. Varken övertalningsförsök, mutor, utfrysning eller trakasserier förmår rubba honom. Dessutom drar sig byggmästaren för att till de brutala metoder som för ett tiotal år sedan varit självklara; tiden har helt enkelt blivit en annan. Men grannarna blir mer och mer desperata: ”En man som inte vill ha någonting, som inte har några hemliga skrymslen i sitt hjärta att stoppa lite mer kontanter i, vad för slags man är det?” Det blir till sist också de som tar till de mest smutsiga metoderna. Men författaren gör det inte enkelt för sig. Han varken idealiserar den envise och omutlige läraren eller utmålar grannarna som giriga monster. Kvinnan som vill använda pengarna till att ge sin utvecklingsstörde son ett bättre hem, är hon utan vidare värd vårt förakt?
Inledningsvis är satiren i Siste mannen i tornet mild och humoristisk men blir successivt genomträngande och skarp. Spänningen stiger allteftersom karaktärerna obarmhärtigt kläs av. Känslor av besvikelse, förtvivlade önskedrömmar, girighet, raseri och skam rörs upp i hela bostadskollektivet. Klassklyftor och korruption tydliggörs. En stark och fängslande läsning. Persongalleriet kan ibland visserligen kännas förvillande stort men romanen är ändå förhållandevis lättillgänglig och översättningens svenska språkdräkt övertygande. Ord som pucca och gutka får läsaren dock slå upp själv.
