Recenserat
Levande japansk proletärklassiker
Takiji Kobayashi
Krabbskeppet
(Kanikōsen, 1929)
Översättning: Björn Wada
Federativs förlag, 2026
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2026.
Nästan ett århundrade har förflutit sedan Krabbskeppet skrevs, denna klassiker inom den japanska proletärlitteraturen. Idag, då till och med de som står till vänster tar avstånd från kommunism och marxism, är det lätt att man läser en roman i denna genre med vissa fördomar, men dessa kommer snart på skam. Författaren, Takiji Kobayashi, var förvisso politiskt aktiv inom arbetarrörelsen; han kunde sin Marx och gick med i det då förbjudna japanska kommunistpartiet. Det finns avsnitt i romanen där vissa av karaktärerna predikar klasskamp och hånar de välbesuttnas girighet. Men många andra röster kommer till tals i detta mångfacetterade drama, som ingalunda är en ensidig politisk kampskrift. Snarare är det en osminkad skildring av den rovdrift på arbetskraften som skedde till följd av Japans industrialisering.
Krabbskeppet har verklighetsbakgrund. Den beskriver med kväljande detaljrikedom de vidriga förhållanden som rådde ombord på de fartyg som bedrev krabbfiske i vattnen runt Kamtjatka. På dessa flytande fabriker arbetades det med både fiske och produktion av konserver. De som slavade ombord var fattiga människor från norra Japan, utblottade bönder och fiskare, ungdomar som inte kunde försörjas av sina föräldrar och en och annan student som lockats med ett förskott som snart förvandlats till skulder. De tvingades arbeta till utmattningens gräns och utsattes för sadistiska straff vid minsta olydnad. Romanen saknar huvudperson. Perspektivet flyttas hela tiden från person till person, och ibland till hela grupper, men stannar alltid hos de som befinner sig längst ner i hierarkin. Några få nämns vid namn, men de flesta förblir anonyma och beskrivs som mest med något karaktärsdrag, men i dialogen blir de levande.
Narrativet är fragmentariskt, uppbyggt av tematiska avsnitt som blottlägger aspekter av det hårda livet ombord. Romanens klimax kommer mot slutet. Det börjar med en poetisk skildring av begynnande stormväder över det kalla havet. En av fiskarna som klättrat upp från kajutan i fartygets stinkande innandöme konstaterar att det är för farligt att ge sig ut. En efter en trotsar de den korrupte förmannen och bestämmer de sig för att vägra arbeta. Så följer en nästan didaktisk skildring av hur man bäst organiserar en strejk, och även om det inte går som tänkt andas slutet hopp för framtiden.
En och annan läsare kan nog uppleva den politiska retoriken i Krabbskeppet som naiv och föråldrad. Den är dock högst legitim i sitt historiska sammanhang. De fattiga stackare som här ges en röst kräver bara det som idag ses som självklarheter: drägliga arbetsförhållanden och rudimentär rättssäkerhet. Där finns ingen sovjetpropaganda, bara en önskan att få tillbaka sitt människovärde. Realismen i skildringen av profithungerns smutsiga baksida är inte heller en karikatyr. Den kan ge obehag i sin detaljrikedom, men det är nog också syftet, att tvinga läsaren att inte vända bort blicken. Romanen innehåller även mycket mer än samhällskritik. Där finns ett myller av levnadsöden, humor, ömhet, brunst, groteska metaforer och naturlyrik.
Björn Wadas översättning är lysande och det är välkommet att han tagit sig an detta verk i en tid när den japanska litteratur som introduceras på svenska alltför ofta begränsas till de senaste storsäljarna. Ibland saknar man originalets mustiga dialekt och talspråk, men sådant är ju nära nog omöjligt att återge i en annan språkdräkt.
