Recenserat
En krigsroman om skuld, slump och kärlek
Chigozie Obioma
Vägen till landet
(The Road to the Country, 2024)
Översättning: Nils Wadström
Ordfront förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2026.
Man kan bli indragen i krig på många sätt. För Kunle, huvudpersonen i Chigozie Obiomas nya roman, är det hans yngre bror som är anledningen. Brodern, Tunde, är en ständig påminnelse om skuld. Han är rullstolsbunden efter att som liten ha blivit påkörd av en bil under storebroderns vakt. Olyckan är resultatet av ett ödesdigert men alldagligt misstag: för att få lite extra tid med sin flickvän Nkechi sparkar Kunle iväg en boll som lillebrodern jagar efter, utan att lägga märke till bilen som närmar sig. När familjen inser att Tunde begivit sig till Biafra blir det Kunles sak att hitta honom. Det är sent 1960-tal och brinnande inbördeskrig i Nigeria.
Kunles sökande blir en resa genom krigets vidrigheter och synbara meningslöshet. Det är också en resa som till stor del styrs av tillfälligheter. Kunle, som är politiskt ointresserad och till en början omedveten om att kriget brutit ut, går in i Röda korset, hamnar närmast slumpmässigt i en milisgrupp i Biafra, deserterar, återinträder i armén, deserterar igen och överlämnar sig slutligen till den federala armén. Som soldat rycker han framåt och retirerar, undgår så när att bli sprängd i luften, ser kamrater bli skadade och dödas, och får så småningom en utmärkelse som krigshjälte. Ofta vet han inte riktigt var han är, var befälen befinner sig, eller vad operationen ska leda till. Gruppen han tillhör är både tätt sammansvetsad och präglad av distans. Liksom i andra krigsskildringar är kasten mellan det vardagliga och det katastrofala plötsliga och drabbande. Romanen visar också hur aktiveringen av identiteterna igbo, hausa och yoruba skär igenom familjer och vänner.
Till de detaljerade skildringarna av strider och soldatvardagen lägger romanen också en kärlekshistoria, eller egentligen flera. Den och de skapar spänning av en annan sort. Under sin tjänstgöring blir Kunle förälskad i Agnes – den biafranska armén tillåter alltså kvinnliga soldater – och åtrån och kärleken visar sig finnas mitt bland våldet och vansinnet samtidigt som deras djupnande relation är strängt förbjuden. Också relationen till Nkechi finns som en parallell tråd i romanen.
Hur berättelsens olika spår slutar ska inte avslöjas här, men att krigets brutala vardag utgör en stor del av berättelsen kan vara värt att påpeka eftersom Vägen till landet också skiljer sig från andra krigsberättelser. På samma sätt som Obioma i sin tidigare roman Minoritetsorkestern förenade en världsomspännande kärlekshistoria med kosmologin från igbo-folket, rör sig den här berättelsen mellan levande och döda, mellan det som sker, det som skett, och det som kommer att hända. Romanen inleds nämligen med att siaren Igbala ser den ännu ofödde Kunles liv utspela sig och han blir dennes följare. Vid några tillfällen tycker sig Kunle också förnimma att någon främmande betraktar eller kommunicerar med honom.
Siarens syner ställer honom inför frågan om han bör och kan ingripa i det som framtiden visar. För läsaren öppnar det här alternativa tidrummet frågor om orsak och verkan, om möjligheten att lära av historien och skapa framtiden.
Att översätta Vägen till landet kan inte ha varit lätt. Originaltexten blandar engelska, lokala språk och pidgin, och översättaren Nils Wadström har behövt ta ett antal svåra beslut om hur den mångfalden ska överföras till svenska. Resultatet är en överlag smidig text, samtidigt som det finns en hel del tuggmotstånd där meningar och fraser får stå oöversatta. I de fall där språket känns aningen kantigt speglar de allt som oftast karaktärernas idiomatiska uttryckssätt.
Chigozie Obioma, född 1986 i Akure i Nigeria, är numera bosatt i USA. Utöver Vägen till det nya landet och Minoritetsorkestern finns också hans första roman, Fiskarmännen, översatt till svenska.
