Recenserat
Barnläkaren som inte tycker om barn
Andrea del Fuego
Barnläkaren
(A pediatra, 2021)
Översättning: Irene Anderberg
Bokförlaget Tranan, 2024
Publicerad i Karavan nr 1/2025
Barnläkaren av Andrea del Fuego är en obehaglig liten bok, vilket nog är precis vad som är meningen. Författaren har i den brasilianska barnläkaren Cecília skrivit fram en opålitlig och iskallt cynisk berättare – en barnlös barnläkare som ”inte tycker om barn”. Och Irene Anderbergs översättning är strålande.
Att följa med in i Cecílias universum är en fascinerande och manipulativ upplevelse. Hon har en fin lägenhet med hushållerska, en egen läkarmottagning (i anslutning till pappans) och ett yrke som hon valt mest för att det förväntades av henne. Sin man bryr hon sig inte mycket om, när han begär ut skilsmässa är det mest en lättnad. Sin gifta älskare Celso släpper hon inte heller in i sin känslovärld – hon vill bara ha någon att leva ut förbjudna begär med. Inte heller bryr hon sig det minsta om sina patienter. När barnen får alltför allvarliga åkommor remitterar hon genast vidare dem till någon annan. Cecília är säker på sin position.
När det dyker upp en ny barnläkare i staden, en man med mjukare framtoning, ser vår huvudperson till att infiltrera hans verksamhet och spela sina kort noggrant, så att hennes makt inte ska hotas. Utan skrupler tar sig Cecília in på sjukhuset där läkaren jobbar och begär ut detaljer om hans patienter. Hon vet att hon med sin läkarlegitimation kan komma och gå som hon vill i sjukhuskorridorerna.
Med avsky besöker Cecília en av de doulor som den manliga läkaren samarbetar med. Under fabricerat namn och med fejkad graviditet går hon på doulans mammaklasser och fnyser åt namnet ”Moder Prana”, förespråkandet av naturliga metoder och avslappningsövningar. Hennes egen uppfattning är orubblig: hon genomskådar allt. Känslor är trams, barn är jobbiga, doulan är inte alls lugn, allt är en maskerad. Med andra ord projicerar hon sig själv och sina rädslor på precis allt annat än sig själv.
Det är det här som gör boken så obehaglig, och så intressant. När vi får se världen genom Cecílias ögon utmanas våra egna föreställningar om det som berättas. Ska vi godta hennes blick, hennes utsagor om värdelösa doulor och det löjliga i mjukare metoder? Hon är ju ändå läkare. Och resonemangen låter tvärsäkra och pålästa. Andrea del Fuego gör det inte lätt för sin läsare.
Trots att Cecília påstår att hon alltid är frisk lider hon av kronisk smärta, sömnproblem och ”evinnerliga” svampinfektioner. Och hennes läkarpappa, som ”aldrig haft några problem” drabbas av hjärtinfarkt. Cecília drar inga slutsatser av dessa åkommor, hon är enbart förbluffad. Men som läsare tänker jag att del Fuego ger mig dessa händelser som ett budskap mellan raderna. Något i stil med: Hälsa är inte enbart hårda fakta. Ensam är inte stark. Det finns sprickor i fasaden.
Likadant är det med Cecílias rädslor, de är inte manifesta i texten. Jag föreställer mig att hon skulle bli ytterst förolämpad om någon påpekade att hon var rädd (eller över huvud taget hade några som helst problem). Men det sätt på vilket hon kontrollerar sin omvärld och gör allt för att förbli både fysiskt och psykiskt osårbar talar sitt tydliga språk.
Ungefär halvvägs in i berättelsen gör Cecília en plötslig vändning, när hon får träffa älskaren Celsos drygt tvåårige son Bruninho. Från att aldrig tidigare ha känt något för ett barn blir hon som besatt: ”Kom, min älskling, sade jag, med öppna armar, handflatorna öppna, öppen, helt på vid gavel, mitt ansikte hade varit spänt några minuter innan de kom in men nu mjuknade det stärkta tyget i mina anletsdrag.” Men den som hade hoppats på att vändningen skulle göra vår berättare mer sympatisk kommer att bli besviken. Genremässigt närmar sig Barnläkaren en psykologisk thriller, och Andrea del Fuegos jagberättare söker manipulera såväl den inomlitterära omgivningen som verklighetens läsare.
