Recenserat
Bästisskap i byhåla på Teneriffa
Andrea Abreau
Åsnesommar
(Panza de burro, 2020)
Översättning: Hanna Nordenhök
Nirstedt/litteratur, 2022
Texten har publicerats i Karavan 3-4/2022
"Som en katt. Isora kräktes som en katt. Klök klök klök och spyan slungades ner i toalettskålen innan den sögs upp av öns oändliga jordlager."
Så börjar Andrea Abreus roman Åsnesommar. En "omedelbart succé" när den kom ut i Spanien 2020. Skriven av en tjugofemårig debutant.
Vi kastas, om inte in i handlingen, så in i ett tillstånd som direkt kopplar sitt grepp om läsaren: det kliar och rinner av blod, bajs och vätskor genom alla möjliga hål - i en apokalyptisk drömsekvens spyr även öns vulkan ut sin lava tills ön sjunker i havet.
Åsnesommar utspelar sig på Teneriffa, där författaren är född. Ett välkänt turistmål för generationer av svenskar. Som även om det är spanskt ligger närmare Afrika, och i Andrea Abreus korta berättelse i trettio kapitel förflyttas vi långt bort i både tid och rum. Det känns varken som Europa eller nutid. Men det är det.
Platsen är en by bortom turistanläggningarna vid havet, där husen är "målade i många färger, som bona i fia med knuff", och där byns familjer är "som småfåglar som bygger sina bon tätt intill varandra för att skydda sig".
Huvudpersonerna är berättarjaget och Isora. Den förstnämnda en namnlös tioårig flicka vars föräldrar jobbar på byggen och städar i turistorterna vid havet, och som försvinner innan solen gått upp och kommer hem efter att berättarjaget lagt sig. Hon tas om hand av mormor, vars man försvann med en tyska och lämnade efter sig en lång lista av skulder i byns affär.
Isora är den något äldre av de två. Hennes mamma tog livet av sig och också hon bor med mormor, Chela, ett rivjärn och hår av hin som äger byns affär. Där jobbar även Isoras moster Chuchi.
Byn, som inte heller har något namn, är en inskränkt håla där bara de som inte lyckats komma iväg blivit kvar. Invånarna tycks inte ens längta någon annanstans, bara vänta på att allt, affären och livet, slutgiltigt ska slå igen. De som har ett jobb får pendla långt till platserna där turisterna finns. Vi befinner oss i España vacía, där landsbygden töms på invånare och lämnar spökstäder efter sig.
I byn fördriver berättarjaget och Isora sina dagar efter skolan med att leka med dockor i timmar och locka grannkillen Juanita Banana med sig till kanalen "för att leka att kanalen är en strand och sitta där och snacka skit om tanternas celluliter".
Åsnesommar är på sätt och vis en traditionell uppväxtroman om att bli vuxen och hitta sig själv. Berättarjaget och Isora har varandra på tjejers vis. Som bästisar tyr de sig till, står upp och är allt för varandra. Deras vänskap - sida vid sida med byns klaustrofobiska tillstånd där såväl en väg ut som de vuxna, vid sidan av kvarblivna gummor, alltså lyser med sin frånvaro - tecknas insiktsfullt och inkännande. De två har en underförstådd pakt. Men sakernas tillstånd kommer till en vändpunkt, ett uppvaknande och en uppgörelse mellan dem - precis som öns vulkan får ett utbrott i den nämnda drömsekvensen.
Berättarjaget och Isoras relation är romanens styrka. Andrea Abreus skildring av den är habil. Fast som helhet kör romanen fast. Tillståndsgreppet som kopplas från första början lägger sig efter hand som en våt filt över inte bara byn utan också romanen. Berättarjaget borde fått fördjupa bilden av både byn, sig själv och Isora. Lyft på förlåten. Istället är berättelsen slut just som det händer.
Men bästisrelationen mellan de två gör ändå Åsnesommar väl värd läsningen. Där den omisskännliga jargongen i pakten mellan berättarjaget och Isora, liksom byns instängdhet och ett liv som kört fast, är fint överfört av översättaren Hanna Nordenhök.
