Recenserat
Behovet att leva med skygglappar
Tsitsi Dangarembga
Förnekelsens bok
(The Book of Not, 2006)
Översättning: Andreas Vesterlund
Bokförlaget Tranan, 2023
Texten har publicerats i Karavan 3/2023
Med publiceringen av Förnekelsens bok är Tsitsi Dangarembgas trilogi om den unga kvinnan Tambudzais uppväxt i Rhodesia/Zimbabwe nu tillgänglig på svenska. Det började med Rotlös, på engelska redan 1988 och på svenska 1990, sedan Förnekelsens bok och därpå En kropp att sörja, som kom på svenska 2021. En utgivning vi ska glädjas över.
Rotlös blev snabbt en klassiker och även om de två följande romanerna inte är lika starka så är det märkvärdig läsning. Rotlös inleds med en berömd mening: ”Jag sörjde inte när min bror dog.” Förnekelsens bok är inte mycket sämre den: ”Upp, upp, upp virvlade benet.” Det är Tambudzais systers, Netsais ben som virvlar iväg och hamnar i ett träd där det blir hängande och droppar blod. Hon hade ”oklokt” följt en gerillasoldat in i skogen och klivit på en mina. Men inte heller denna gång sörjer Tambu, som hon kallas, utan hon längtar bara tillbaka till Young Ladies’ College of the Sacred Heart, bort ifrån den primitiva hembyns fattigdom.
Tambu, nu 16 år, har fått ett stipendium och är en av sex svarta flickor som får gå på klosterskolan, den främsta i landet för flickor. För detta ska hon och de andra fem vara tacksamma, upprepar ideligen Syster Emmanuel, skolans rektor. De sex flickorna bor tillsammans i ”Afrikasalen”, ämnad för fyra.
Likvärdiga med de vita eleverna är de aldrig och blir aldrig. Deras hud får inte ens röra vid en vit flickas. På skolan upptäcker Tambu att hon är svart, medan det tidigare har handlat om att fly fattigdomen. Nu har hon bestämt sig att göra det genom att bejaka skolan och dess vita regler.
Tambu är romanens berättare, varför vi läsare inte ser något utöver hennes perspektiv. Det är ett skevt perspektiv. Hon blundar för orättvisorna, om de inte direkt drabbar henne. Men även när de gör det bryr hon sig inte, utan kämpar vidare; hon är besatt av att bli bäst i klassen, att få de bästa betygen och vinna pokalen för bästa elev: ”Om jag inte jobbade tillräckligt hårt skulle jag utan tvekan sluta som mamma!”
Hon registrerar rasismen men allt europeiskt är bättre än det afrikanska, så hon vägrar till och med att prata shona med de andra afrikanska flickorna; det är ju förbjudet! Hon går så långt att hon var fredag tillsammans med de vita flickorna åker och stickar tröjor till de rhodesiska soldaterna som krigar mot befrielsearmén.
Tambu, och vi läsare, blir ofta påminda om kriget som härjade landet under större delen av 70-talet; landet blev självständigt 1980 som Zimbabwe. Granater hörs ofta utanför skolan. Tambu noterar detta men fördjupar sig än mer i skolböckerna. En ironisk distans till Tambus perspektiv är nödvändig vid läsningen av romanen; man kan inte ta henne på orden.
Och romanens titel pekar givetvis på en sådan läsning: Tambu förnekar sitt ursprung, sin afrikanitet i denna ”book of not”, som den heter på engelska, här styvt översatt av Andreas Vesterlund. Samtidigt vill hon leva efter den afrikanska filosofin som hennes farbror lärt henne, efter unhu, som lär att ”jag mår bra om du mår bra”. Men även detta använder hon i sin strävan att tillfredsställa nunnorna på skolan och bli accepterad av de vita klasskamraterna. Hon förvränger filosofin och menar att unhu inte tillåter ilska, varför hon inte kan bli arg på orättvisorna hon möter. Unhu kräver ömsesidighet, vilket Tambu förvanskar till lydnad.
Som läsare blir man irriterad på henne: hon framstår som tämligen osympatisk, något som jag menar ändå är romanens styrka. Hon blir mänsklig, vi accepterar hennes skygglappar. Vi förstår varför hon är besatt av att bli bäst, att vara till lags, så pass att hon förnekar att det finns, det system som förnekar henne som svart kvinna.
