Recenserat
Berättelse om ett upprepat brott
Adiana Shibli
En oansenlig detalj
(Tafṣīl thānawī, 2017)
Översättning: Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2021
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2021.
Adania Shibli (född 1974) är känd för sin vackra och precisa prosa och för att sällan publicera sig. Här kommer äntligen ett nytt verk. Hon är tidigare utgiven på svenska med kortromanerna Beröring och Vi är alla lika fjärran från kärleken.
Att framhäva en detalj för att åskådliggöra ett större sammanhang är en gammal berättarteknik. I sin roman En Marialegend från 2016 låter Niklas Rådström 1500-talskonstnären Lukas Cranach d. ä. förklara hur han vill belysa det levande, skapa en yta av färg och form ”så genomskinlig att världen kunde träda fram genom den”. Därför eftersträvar han inte verklighetslikhet utan framhäver ”den obetydliga detaljen, den poänglösa enskildheten”.
En Marialegend inleds med en våldtäkt av en ung kvinna som utförs av en grupp soldater i krig. Adania Shiblis nya roman En oansenlig detalj utgår från en liknande händelse och även här används detaljen för att beskriva helheten.
Berättaren, bokens jag, är en palestinska bosatt i Ramallah. Hon beskriver sig själv som mottaglig just för detaljer. Det kan bero på en oförmåga att urskilja gränser: ”Men likväl finns det sådana som anser att det perspektivet, att man koncentrerar sig på de oansenligaste detaljerna … är det enda sättet att nå fram till sanningen, om inte rentav det avgörande beviset för dess existens.”
Hon råkar läsa en artikel om en soldatvåldtäkt och mord på en flicka under kriget 1948-49 i södra Israel, i Negevöknen. Händelsen ägde tillfälligtvis rum på samma datum som hennes födelsedag. Annars var det faktiskt inte ”något ovanligt … jämfört med vad som utspelar sig dagligen i ett område under larmande ockupation, där folk blir dödade hela tiden. [Våldtäkter] inträffar ju inte bara i krigstider, utan även till vardags. Mord eller våldtäkter, och emellanåt bäggedera samtidigt.”
Första hälften av boken beskriver våldtäkten året efter staten Israels tillkomst. En grupp soldater är utstationerade i Negevöknen med uppgift att oskadliggöra araber (fienden) som ännu kan gömma sig i området. Vi följer plutonchefen, hur han plågas svårt av hettan, tristessen, det ödsliga ökenlandskapet och insekterna. Han fullgör sin tjänst med stark idealism. I ett glödande tal till sina män uppmanar han dem att kämpa mot alla som försöker förstöra deras nya stat, de ska tänka på hur de för länge sedan var först i detta land och de ska sträva efter att få öknen att blomstra.
En dag påträffar gruppen några beduiner på sina kameler och skjuter ner det som rör sig. En beduinflicka överlever och tas till fånga. Hon är smutsig och luktar illa så de tvättar henne ordentligt och klär henne i skjorta och kortbyxor. Hon stängs in i ett rum och våldtäkterna organiseras. Efteråt för de ut henne i öknen, gräver en grav och skjuter henne.
Berättaren vill förstå vad som hände. Hon reser till museer i Tel Aviv och Negev. Beskrivningen av resan upptar den andra hälften av boken.
Som palestinier på Västbanken har berättaren grönt id-kort för Area C och kan ibland bege sig till Area B, men resan för henne utanför dessa områden och långt in i Israel. Hon lånar ett id-kort med bredare giltighet och kör i bil från Västbanken till Tel Aviv, en resa på sterila motorvägar genom ett segmenterat landskap som ofta avbryts av betongformationer av olika slag: den stora muren som skär genom landskapet, cementblock, hotfulla checkpoints med soldater. Förstulna detaljer i det ödsliga landskapet antyder en närvaro: kläder på tork bakom en bensinstation, herdar med sina får på en avlägsen kulle.
Några av de gamla palestinska byarna, som Ein Kerem eller Lifta – ”Palestinas Pompeji” – finns kvar om än tömda på sin ursprungliga befolkning. Men ett stort antal byar längs den korta körsträckan ingår i de hundratals som utraderats från 1948 års karta; här namnges ett drygt dussintal. Berättaren kör genom den stora nationalparken, Kanadaparken, som anlagts istället – en vanlig process som döljer de utplånade byarnas historia. Slutligen anländer hon till platsen där mordet inträffade, nu ett militärt område i öknen. Här återvänder berättelsen till sin början: Berättaren själv är nu offret, främlingen – fienden som förlorat mänsklig status och blivit ett rörligt objekt som kan skjutas.
I En Marialegend målar konstnären fram det levande i en enda blick. En sådan förlösning saknas hos Shibli. Hon åskådliggör sammanhanget mellan ett enstaka krigsbrott för länge sedan och den fortgående etniska rensningen och brutala omformningen av det palestinska landskapet. I sin underdrivna fiktion utan retorik eller skuldbeläggande etsar hon in en sinnebild av konsekvent avhumanisering.
Transporten till svenska har utförts väl av Jonathan Morén.
