Recenserat
Berättelser om gränstrakternas folk
Jamil Ahmad
Irrande falk
(The wandering falcon, 2011)
Övers. Cajsa Mitchell
Lind & Co, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2013
När man öppnar Jamil Ahmads Irrande falk slås man omedelbart av det lugna och klara språket, en realistisk berättarprosa som får sin tyngd genom att aldrig säga för mycket. Handlingen utspelas ”bland de vittrande, vindpinade och oländiga bergen där Irans, Pakistans, och Afghanistans gränser löper samman”. I första kapitlet befinner sig en gift kvinna, dotter till en klanhövding och själv knappt mer än ett barn, på flykt tillsammans med sin älskare. Men när hennes hämndlystna familj efter år av sökande hinner ifatt paret tvingas båda, i hederns namn, ta konsekvenserna av sin kärlek. Den ende som skonas till livet är deras femårige son. Pojken lämnas visserligen kvar i ödemarken men räddas i början av nästa kapitel av män från en annan klan – som råkat passera förbi.
Så långt hunnen vill man som läsare gärna tro att romanen kommer att kretsa kring pojkens öde. Men det blir inte riktigt så. I Jamil Ahmads roman står kapitlen för sig själva, som noveller med öppna slut och som tillsammans målar upp en mäktig bild av bergsområdena och deras folk. Än berättar författaren om balucher och pawindhas, än om kharotstammen, wazirer och mahsuder. Allt handlar om den hårda tillvaron under en sträng natur och lika stränga levnadsregler, med den inbördes lojaliteten och hedern som rättesnören.
Pojken skymtar här och var men ägnas sällan mer än några rader åt gången. Han går från beskyddare till beskyddare och får på vägen namnet Tor Baz, ”den svarta falken”. Som vuxen uppträder han i ett kapitel som vägvisare, i ett annat som informatör, i ett tredje köper han sig en kvinna på slavmarknaden. Sina mördade föräldrar försöker han aldrig hämnas och verkar knappt medveten om att äga ett förflutet. På liknande sätt knuffas andra människoöden tvärt in på berättarscenen, till synes av en slump, för att snabbt försvinna ut igen. Kanske är det just därför de blir synliga med en sådan gripande tydlighet. Som Sherakai, till synes lyckligt gift med en kärleksfull man, men som inte föder annat än flickor. Så blir hon kidnappad i samband med en plundring fast lyckas sent omsider rymma och ta sig hem, bara för att finna att mannen ingått ett nytt äktenskap och fått sin efterlängtade son. Hellre än att stanna och förnedras av den egna familjen väljer Sherakai att i fortsättningen sälja sin kropp, förnedras av okända. Kvinnorna är närmast rättslösa.
Handlingen utspelas, som redan nämnts, i ett gränsland. Miljön gör på många sätt ett tidlöst intryck och läsaren har ingen aning om i vilket land personerna befinner sig. Men i den moderna tiden vill myndigheterna skärpa kontrollen över sina medborgare. Klanerna, sedan århundraden vana vid att röra sig fritt med sin boskap, krävs nu plötsligt på resedokument för att få passera över gränserna. Men klanerna med sina tusentals medlemmar har förstås inga födelseattester, identitetshandlingar eller friskintyg att visa upp. När de ändå hävdar sin rätt blir myndigheternas reaktion besinningslös.
Sina första anteckningar om gränstrakternas folk gjorde Jamil Ahmad för mer än trettio år sedan. Ahmad är pakistanier och arbetade under lång tid inom statsförvaltningen där han skaffade sig djupa kunskaper om klanernas levnadsförhållanden. Likaså var han ambassadråd i Kabul vid tidpunkten för den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979. Ända sedan den tiden har manuskriptet legat i en låst koffert och väntat, ända tills författarens bror råkade höra talas om en novellpristävling. Manuskriptet lär visserligen ha kommit in för sent för att räknas i tävlingen men hamnade så småningom hos Penguin India. Därefter kunde den nästan åttioårige Jamil Ahmads debutera och för det får läsaren vara tacksam. Irrande falk är en djupt allvarlig och engagerande roman och den är dessutom översatt till en levande svenska.
