Recenserat
Bergtagen av konsten
Den produktive Murakamis senaste verk handlar om en konstnär som försöker hitta en ny väg för sitt måleri. Han får hyra ett hus i bergen av en annan konstnär, och väl där börjar mystiken att tätna. Jan-Erik Pettersson förundras och förbluffas av den ”opera buffa” om fantasi och förnuft som Murakami skapat.
Haruki Murakami
Mordet på kommendören 1. En idé uppenbarar sig
Mordet på kommendören 2. En föränderlig metafor
(Kishidanchōgoroshi, 2017)
Översättning: Vibeke Emond
Norstedts, 2018, 2019
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2019
I Sven Lindqvists Myten om Wu Tao-tzu stiger en kinesisk konstnär in i en borg som han själv målat. Porten sluts bakom honom och han är borta.
Murakamis nya bok i två delar handlar också om en konstnär och en mystisk tavla, men rörelsen är den motsatta. En gestalt stiger ut ur tavlan och börjar agera i verkligheten. Ja, eller något som liknar den.
Lindqvist talar om konsten som ”ett guldstoft penslat över verkligheten för att fixera den. Under ytan finns en levande människa”. Ungefär så ser också Murakamis huvudperson på sin uppgift. Fast kanske borde han då inte ägna sig åt att uppdragsmåla fotorealistiska porträtt, även om han är väldigt bra på det.
Denne målare är 36 år. Hans fru har lämnat honom utan att han förstår varför. Han är 173 cm lång och kör en Toyota Corolla. Exakta upplysningar är viktiga och ändå får vi aldrig veta vissa centrala saker, som till exempel vad han heter. Det är typiskt för Murakamis sätt att berätta. Tydlighet, nästan övertydlighet, å den ena sidan, förtigande å den andra.
Haruki Murakami är Japans internationellt sett mest uppmärksammade författare, läst, hyllad, utskälld, Nobelpristippad. Han har denna gång valt att skriva om och inifrån en på flera sätt anonym konstnär. ”36-åringen” har efter skilsmässan fått hyra ett hus i bergen som ägs av en kollegas far, också han konstnär, en av de riktigt berömda. Här, i den store Tomohiko Amadas fotspår, går vår hjälte omkring och försöker finna en ny väg för sitt måleri, ett sätt att få de inre levande människorna att framträda.
Två saker förändrar hans liv. Han hittar en tavla på vinden, inslagen i brunt papper. Den är förstås målad av Amada och visar ett blodigt dåd. Mordet på kommendören har konstnären själv skrivit på tavlan. Bilden kan identifieras som en scen i början av Mozarts opera Don Giovanni.
Därpå blir han kontaktad av en person vid namn Menshiki som vill ha sitt porträtt målat. Ingen bra idé, tycker 36-åringen först. Men den lön som erbjuds är furstlig, minst sagt, och pengarna behövs, så varför inte? Menshiki visar sig vara öppen, trevlig, resonabel och snabbare att berömma än en vän på Facebook.
Efter detta börjar egendomligheterna stå på kö. Och allt berättas i en naiv rakt-på-sak-stil. Huvudpersonen borde nog springa och gömma sig, i stället resonerar han om det ofattbara. ”Det måste ha varit någon därnere i marken som pinglade med bjällran.” Nej, nej! ropar den inre läsaren. Förstår du inte att du håller på att bli spirited away? Nej, det förstår han inte.
Och än värre blir det när kommendören själv gör entré som en fullt utrustad krigare från Japans 500-tal. Fast han är ju bara en liten gnom! Längd 60 cm, väldigt komiskt! Men likväl en bister tomte som förklarar att hans lilla svärd kan dra blod, riktigt blod och inget tavelblod. Därtill förklarar han med allvarlig uppsyn att han inte är någon dvärg eller militär eller fantasifigur utan en idé.
I den andra boken tätnar underligheterna än mer. Menshiki fortsätter att vara mystisk. Han spionerar på en 13-årig flicka och hennes faster som bor på andra sidan dalen. Den ena, fastern, är han rent fysiskt intresserad av, vad gäller flickan är han besatt av tanken att hon är hans dotter. Sen försvinner flickan. Helt spårlöst. Det verkar som om hon är kidnappad, bergtagen, förtrollad. Det blir vår konstnärs uppgift att bege sig ut på en farlig färd för att hämta tillbaka henne – med fler mystifikationer som följd och fler konstiga figurer som materialiseras ur intet eller sticker upp ur hål i marken. Det är Indiana Jones möter Alice i Underlandet. Och allt pekar tillbaka mot urscenen, den som finns på tavlan – Don Giovanni, mordet, mördaren, de iakttagande gestalterna.
Vad är det här för slags bok? Konstnärsroman, spökhistoria, litterär underhållning? Mozart klassificerade Don Giovanni som ”opera buffa”, alltså musikdrama som blandar komiskt och allvarligt innehåll. Det verkar stämma väl in på vad Murakami vill åstadkomma. Det handlar till syvende och sist om motsättningen, eller snarare samexistensen, mellan fantasins värld och rationalitetens. Eller, som det heter i boken, om ”klyftan mellan befintlighet och obefintlighet”.
Är konsten bryggan? Ja, så ser säkert Murakami det. Fast jag känner mig inte helt övertygad om att han lyckas gestalta det här trots att han gett sig så gott om utrymme (800 sidor totalt). Men plötsligt, mitt under skrivandet om romanen, upptäcker jag blod på tangentbordet. Riktigt blod, inget konstnärligt tjafs. Näsblod javisst, men att stoppa det hjälper inte, det droppar fortfarande, från fingrarna tydligen. Rätt kusligt. Kan en roman påverka på det här sättet? Är jag andebortförd? Nej, jag tror inte det. Men fångad? Ja, till slut, faktiskt.
