arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Beroende av intensitet


Omslag Beirut, jag älskar dig


Zena El Khalil
Beirut, jag älskar dig
(Beirut, I love you, 2009)
Övers. Annika Ruth Persson
Ordfront förlag, 2010

Recensionen har publicerats i Karavan nr 2-3/2010

Omslag Beirut, jag älskar dig

”Allt är bättre än krig. Till och med döden. Beirut är för stor för att gå omkring i brudklänning. Beirut, jag älskar dig. (…) Beirut, ge mig styrka. Beirut, ännu en man som går. Beirut, det är ditt fel. Beirut, jag hatar dig.”

Konstnären Zena El Khalils skönlitterära debut är framför allt en hyllning till staden Beirut. Romanen påminner om en självbiografi i bloggform. Zena El Khalil är född 1976, har bott i Nigeria, London, New York och sitt älskade Beirut. Hon är bland annat känd för att ha gjort utställningar med blomster- och paljettprydda maskingevär. Under kriget mellan Israel och Hizbollah sommaren 2006 bloggade hon om vardagen i kriget ,”Beirut Update”, och dessa texter har nu sammanställts till en slags roman.

Huvudpersonen heter Zena och hon är rastlös, lagd åt det dramatiska hållet, dricker sprit, ger sig ut på äventyr i konstens eller kärlekens namn, har en bästa vän, Maya, som går bort i cancer. Zena sörjer Maya, men har många andra vänner och några beskrivs skissartat, andra blir inte mer än namn. Hon har ett visst storhetsvansinne: ”Jag stakade ut vägen för revolutionärer och fritänkare. Hela världen stod i brand och jag brann starkast av alla.” Ibland ser hon sig själv som på film och hon älskar bilden av sig själv, hon är en stjärna. Såhär kan det också låta: ”Ska jag falla, så tänker jag dra med mig hela världen i fallet.” Megalomani kan vara charmigt, men också tröttande. Zena kan låta överlägsen och distanserad på samma gång. Stora ord som ”kärlek”, ”hat”, ”passion” upprepas så ofta att de nästan blir obetydliga. Hela hon är ett krävande utropstecken. Dock är hon fylld med värme också, skriver poetiska rader som: ”Arabisk svett luktar apelsinblom och bilavgaser.”

Mest av allt tycker jag om hur hon talar till Beirut. Staden är en pulserande mor, en galen dotter, en fiende, en älskare, en mörk berusning, en vän: ” Jag visste att hon [Beirut] bar mig. ”Och följande vackra stycke beskriver hur romanen beter sig i sin kronologiskt uppbrutna form: ”Min tidslinje bröts ner till händelser. Händelser som inte verkade hänga ihop, utan snarare verkade vara ögonblick, ljusblixtar.” Texten spretar, kapitlen hänger inte samman, man kastas omkring som läsare, allt är oförutsägbart, på gott och ont. Det märks att romanen har bloggen som utgångspunkt. Prosan flimrar, är hetsig och motsägelsefull. Vardagar när Zena till exempel umgås med en granne som räddar hundratals katter från ett liv i nöd beskrivs lika intensivt som katastrofer, bomber som briserar.

Zena åker i ett kapitel till Oslo på en konferens. Efter tillställningen sitter hon på Aker Brygge i en trygghet som hon finner outhärdligt tråkig. Hon pratar med en vän i telefon och får reda på att våldet återigen trappats upp i Beirut, det är vägspärrar och beväpnade soldater överallt. Ändå vill hon vara där. Ett milt och stillsamt Oslo säger henne ingenting. Hon vill ha instabilitet, hetta, dammiga gator, bli spådd i kaffesump, gå ut och dansa till arabisk musik, äta batata harra (chilipotatis), promenera i stinkande sandaler, leva med rädslan för våldet. Hon är beroende av intensitet, hur farlig den än är.

Beirut, jag älskar dig innehåller inte mycket av politisk analys kring det som hänt och händer i Beirut. Den berör olika ytor av krig och rädslor, och bitvis är romanen fascinerande och stark. Men ibland tappar den bort sig själv, försöker till exempel få till en svart humor som tyvärr misslyckas. Kanske beror det på den fragmentariska stilen. Eller på den överlägsna tonen jag nämnde ovan. Det finns också en hårt tvinnad bildlighet här: övertydliga scener som pekar läsaren i bröstet: ”Titta noga nu!” Mest av allt är detta en subjektiv, fladdrande berättelse av en ung kvinnas vilda inre, och som dagbok fungerar den väl.


LINA HAGELBÄCK