arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Bildrik prosa manar fram ett nytt seende


Bildrik prosa manar fram ett nytt seende


Salim Barakat
Stegar av sand
(al-Salalim al-ramliyya, 2007)
Översättning: Jonathan Morén
Bokförlaget Tranan, 2020

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020

Omslag Stegar av sand

Ingenting är vad det tycks vara i den syrisk-kurdiske författaren Salim Barakats roman Stegar av sand. Bakom det synliga döljs något annat, alltid något annat. Och bakom detta öppnas ytterligare dolda innebörder. Det är som en oändlig regress. Var finns ursprunget? Kan vi ens föreställa oss något ursprung? Hur ska vi betrakta de ständigt pågående övermålningarna på väggarna i Stockholms tunnelbana? Är de ägnade att dölja eller blottlägga?

Frågorna öppnas av Salim Barakats roman, i original utgiven år 2007 och nu översatt till svenska av Jonathan Morén. Den rymmer två berättelser. Vi får växelvis följa en karavan i det gåtfulla självhärskardömet Karokshin, frammanat ur en mytiskt förfluten tid, och ett skeende i dagens Stockholm. Karavanen består av sex personer med kameler. De far med guld och värdefulla dofter, och de har ett uppdrag. Även gestalterna vi möter i Stockholm, främst på olika tunnelbanestationer, har ett uppdrag. De förenas av sitt släktskap med patriarken Yaloh. Barn eller hustrur, syskon eller halvsyskon: rivaliteten, motsättningarna och de grova okvädinsorden präglar deras relationer. Men de obscena förolämpningarna är legio även längs karavanvägen.

I nutidsberättelsen är de anhöriga på väg till en middag hos Yaloh, där de skall träffa en profet. Även vid hovet i Karokshin väntar man på en profet. Men det är väntan och vandringen som står i centrum. Någon profetisk förkunnelse utgör inte ett huvudskikt i Salim Barakats text.

I båda berättelserna bryts frän naturalism med sagostämningar och en konsekvent tecknad magisk realism. I nutidsskiktet är de olika tunnelbanestationerna bärare av ett annat liv. Tågen andas, de besjälas och blir till tecken för något radikalt annorlunda.

Det gäller även de djur som följer gestalterna. Ytligt sett kan personerna i texten relateras till en socialrealism förankrad i förorterna, men en sådan bild ger bara konturerna av en sanning, eller rentav en osanning.

Men när en ung man oavbrutet skjuter en pil mot olika kroppsdelar på en halvbror och denne låter det ske för att inte den andre ska få ord för sin besvikelse, är det uppenbart att vi rör oss på ett verklighetsplan där skeende, språk och föreställning glider över i något som trotsar språk och föreställning, något vi blott anar som en bild bakom bilden.

Frågan är varför? Vad vill Salim Barakat säga? Eller är kanske den frågan alltför rationell? Blott en otillbörlig förenkling?

Jag har läst åtminstone en recension av romanen som kritiserar vad kritikern såg som tillkämpad belle-lettrism, som skönskriveri utan något ändamål. Jag tror att det är en orättvis beskrivning. Salim Barakat skriver en bildrik prosa, där metaforerna tumlar om i vild dans och där besjälningen speglar en idé. De talrika beskrivningarna av tunnelbanetågen som levande väsen tvingar fram ett nytt seende hos läsaren. Det vi tar för givet är allt annat än givet, och kanske rymmer det också en kritisk tendens att läsare i Sverige tvingas se det allra mest invanda, det morgontöcknigt anonyma, som något i grunden främmande som döljer andra bilder och betydelser, något undflyende som ytterst talar om för oss att det alltid finns något vi inte vet.

Förfrämligandet av vardagen genom frammanande av bilderna bakom de bilder som möter oss i en oreflekterad vardag i kombination med en tematisering av sökandet, mer av sökandet än av målet, mynnar ut i en syn på verkligheten som invävd i frågor. Profeten kanske kommer eller också kommer han inte. Men vägen är magisk, hur vi än väljer att vanhelga den med hat och obscena tillmälen. Salim Barakat ger i romanen en vacker gestaltning av vardagens magi.

 

MAGNUS ERIKSSON