Recenserat
Blod i sanden hos Rulfo
Juan Rulfo
Guldtuppen och andra berättelser
(El gallo de oro y otros relatos)
Översättning: Yvonne Blank
Lindelöws bokförlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 1/2026.
I centrala Mexiko gick jag en gång på tuppfäktning, som är en ifrågasatt men på sina håll ännu folklig tradition. Minnet av de desperat flaxande fåglarna, de blänkande knivsporrarna och blodet i sanden väcks under läsningen av Guldtuppen och andra berättelser. Jämte kortromanen som gett boken dess titel rymmer den en rad kortare prosastycken av den mexikanska föregångaren Juan Rulfo (1917–1986). Hans författarskap, lika sparsmakat som inflytelserikt, var tema i Karavan nr 3/2024. Två år efter debuten med novellsamlingen Slätten i lågor publicerades det som blivit den kanske mest kända av alla mexikanska 1900-talsromaner, Pedro Páramo (1955). Den inspirerade colombianen Gabriel García Márquez magiska realism och blev för en internationell läsekrets det främsta moderna litterära uttrycket för dödens ständiga närvaro i den mexikanska kulturen. Slätten i lågor och Pedro Páramo utkom båda i nyöversättning på Lindelöws förlag 2024, medan Guldtuppen … nu utges för första gången på svenska.
Litteraturhistorikerna har tvistat om varför Rulfo inte publicerade mer under sin livstid. Ett mexikanskt förlag gav emellertid 1980 ut den bok som nu föreligger i säker svensk översättning av Yvonne Blank och som försetts med ett förord av Oscar García. Det är förvisso en spretig samling texter, som avslutas med ett brev som Rulfo skrev till sin flickvän Clara från den främmande storstaden Mexico City efter att han flyttat dit från den fattiga landsbygden. Boken rymmer också tolv berättelser publicerade på olika håll mellan åren 1945 och 1984. Liksom Rulfos författarskap i stort kretsar de kring döden. Allra mest fastnar jag för den första berättelse han publicerade, ”Livet är inte att lita på”, som också knyter an till livets begynnelse. Här riktar sig nämligen en kvinna till sin ännu ofödda son i magen – på förbluffande få sidor lyckas författaren skildra huvudpersonens liv och villkor, som innefattar förlusten av barnets far.
”Guldtuppen” skrevs ursprungligen för filmen, och manuset bearbetades av bland annat Carlos Fuentes. I filmversionen hade viktiga inslag i intrigen förändrats. Men den ursprungliga berättelsen är inte bara ett litterärt verk i sin egen rätt, utan en både underhållande och sorgsen skröna som förtjänar också svenska läsare. Den fattige Dionisio Pinzón bor i ett ruckel i utkanten av byn San Miguel del Milagro och hankar sig fram genom att på gatorna ropa ut efterlysningar av bortrövade flickor och försvunna djur. Livet förändras när han under den årliga byfesten börjar arbeta som tuppfäktningspresentatör. Efter att ha räddat livet på en dödsdömd tupp bryter han upp från hemmet för att resa runt i landet och spela kort och tävla med tuppar. Turen och pengarna kommer och går, men under glansdagarna gifter han sig med den vackra och frigjorda sångerskan La Caponera. Slutet på ”Guldtuppen” är olyckligare än filmatiseringens. Spelkorten tycks märkta redan från början och de brutala tuppfäktningarna blir en symbol för en karg, skoningslös och ödesmättad tillvaro. Alla ansträngningar mynnar ut på kyrkogården. Men Juan Rulfos berättelse om vägen dit är fängslande som en melodramatisk mexikansk bolero.
HENRIK NILSSON
