Recenserat
Om vikten av att rensa i blomrabatten
Hebe Uhart
Samlade noveller II (1997 - 2003)
Översättning: Linnea Rutström
Prosak förlag, 2026
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2026.
I de inledande raderna till den argentinska författaren Hebe Uharts (1936-2018) novell ”Vägleda murgrönan” rensar berättarjaget i blomrabatten. Hon tar bort torra blad och myror och ser till att en del växter inte tränger undan andra. Berättaren konstaterar att växter inte är som en del människor, ”sådana som innerst inne är småsinta” och ”döljer sin sanna storlek bakom en överdriven frodighet” medan ”de godhjärtade och dugliga” i stället är ”tillplattade och förlägna av livets börda”. Rader som även kan läsas som en nyckel till Hebe Uharts Samlade noveller II (1997-2003) som omfattar sammanlagt tjugoåtta noveller från två samlingar. Hennes berättelser rör sig inte kring det storslagna, de är lågmälda och hennes stil starkt beskrivande, icke-psykologiserande med en sparsam dialog.
Efter rabattrensandet kastas läsaren in i både absurda och förvirrande situationer och berättelser. I novellen ”Hur kommer jag tillbaka?” jobbar en kvinna som lärare, rektor och portvakt på en skola med tio elever samtidigt som hon tillsammans med sin man sköter en bensinstation. Efter att ha varit otrogen med skolans yngre gymnastiklärare konstaterar hon krasst att hon aldrig skulle ha kunnat gifta sig med honom eftersom han ”med objektiv blick” ter sig som en latmask. Medan berättaren i novellen ”Skuggor, inget annat” på en fest träffar Miguel och tänker: ”… hur kan jag veta om vi är tillsammans”? För att sedan gå hem med honom på natten och – efter att Miguel drabbas av kramp i benet och ylar och mellan kramperna talar om intressanta saker – konstaterar att hon vare sig bryr sig, eller försöker förstå situationen.
I framför allt den första novellsamlingen – som liksom inledningsnovellen heter Vägleda murgrönan – är det inte alltid lätt för läsaren heller att förstå eller hänga med i svängarna. Som när berättaren av novellen med samma namn filosoferar: ”… jag borde inte tänka på vad jag vill ha eller borde göra. Eller kanske befinner jag mig i ett slags limbo i vilket man ska plågas lite: ett par motgångar (med förutsägbara konsekvenser), små frustrationer (utbytbara föremål för analys). Jag fick förståelse för den fingerade delen av behov och plikter, vilka jag trots allt respekterar, utan någon direkt hängivenhet, eftersom de sätter struktur på livet.” Om det är författarens stil eller översättningen som kärvar i passager som denna kan jag i avsaknad av textoriginalet inte avgöra.
Att tematiskt ringa in Hebe Uharts noveller eller hitta en gemensam röd tråd låter sig inte göra stort mer än att människorna, som nämnts inledningsvis ofta är ”tillplattade och förlägna av livets börda”, passerar revy i berättelserna. Ett återkommande inslag däremot är det menageri av djurarter som till exempel hundarna, katterna, papegojorna och fåren på veterinärkliniken San Gabriel, i novellen ”Jul i parken”, där djuren är medlemmar och betalar en månatlig avgift. Eller alla de utrotningshotade arterna – från malibufågeln till flasknoshajen – som Tim och berättarjaget kämpar för i novellen ”Animal Planet”.
Däremot är det utmärkande för den andra samlingens noveller, Från himlen hem (2003), att de är mer stilistiskt genomarbetade med tydligare struktur och mer avklarnad ton i jämförelse med den inledande samlingen. En känsla av ensamhet och kontaktlöshet träder fram. Novellernas huvudpersoner rör sig i en stum verklighet, befinner sig i en bubbla som de försöker hitta glipor att ta sig ut genom.
Trots ett långt liv och en stor produktion inte minst av noveller – men också romaner och krönikor från resor till byar och städer i Latinamerika – har Hebe Uhart varit ett okänt namn för svenska läsare. Därför är det välkommet att två volymer noveller nu kommit i svensk översättning, den första utgavs 2023. I Karavans klassikernummer (3–4/2017) lyftes hennes litterära röst fram som ”ett möte mellan en nyfiken flicka och en klok gammal gumma”. Och att hon i sina noveller kan ”förena filosofen Spinoza och en anekdot om sin katt, eller mystikern Simone Weil och växterna i den egna trädgården”. Vilket säger något om motivrikedomen i hennes noveller.
