Recenserat
På mästerligt vis skapar Schweblin gungfly i texten
Samanta Schweblin
Det goda onda
(El buen mal, 2025)
Översättning: Annakarin Thorburn
Bokförlaget Tranan, 2026
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2026.
Det vilar ett dunkelt hot över novellerna i Det goda onda av den argentinska författaren Samanta Schweblin, men hoten är av skiftande slag. I en inre monolog hör vi en kvinna som går ner i vattnet tyngd av stenar. Hon vänder om men novellen blir alltmer klaustrofobisk i en obönhörlig cirkularitet, där känslan av det mörka och svampiga på sjöbotten kommer tillbaka.
Är det en ond dröm eller en hallucination? Eller något mer slutgiltigt? Det subjektiva perspektivet tvingar in läsaren i jagets upplevelse, och vi vet inte säkert vad som sker.
Den konsekventa och mästerligt genomförda gestaltningen fångar oss i ett tätt nätverk av associationer, relationer och trauman: vi ser ett medvetande i tillblivelse, innan det kan fästas i en given beskrivning eller psykologisk typologi.
Om den novellen väcker associationer till Virginia Woolf påminner själsflykten, eller hamnbytet, i novellen ”Ett enastående djur” mer om förvandlingsmotiven i latinamerikansk och karibisk prosa, hos författare som Julio Cortázar och Pauline Melville. Ett sakligt konstaterande i första meningen (”Tjugo år efter olyckan ringer Elena mig i Lyon”) anger tid, ett trauma och en antydan om rummet, både närhet och distans. Sedan tar gåtan över, en hallucinatorisk identifikation mellan människa och djur som skapar ett gungfly i texten, en osäkerhet som utmanar vår varseblivning och där ingen verklighet är vad vi i förstone förvillas att tro.
Den magiska realismen återkommer i ytterligare noveller, tydligast i en delvis självbiografisk berättelse om upplevelsen av en katt som just dött i Dublin men vars närvaro starkt förnims av dess ägare och jag-berättaren, två författare på skrivretreat i Shanghai.
Ingenting är alltså givet hos Samanta Schweblin. Hon är oinskränkt laggivare i ett litterärt universum där gränserna i identitet, rum och mellan människa och djur utmanas, ett universum där vi tvingas se vår tillvaro anta nya former och skepnader. Det gäller även när Samanta Schweblin närmar sig mer avklarnade förhållningssätt, som i ”Kvinnan från Atlántida” där ramen är stramt realistisk. Där får vi minnesbilder från en barndom där två systrar nattetid besöker en alkoholiserad poet som förlorat inspirationen. Minnena kommer tillbaka till den ena systern när hon långt senare återser poeten.
När poeten blir varse sina nattliga besökare ger de sig ut för att vara personifikationer av den inspiration som gäckar kvinnan. Det blir en lek med ord och föreställningar, mer roande än utmanande. Fast det mörker som sänker sig över skeendet oroar. Mörkret och en gäckande hotfullhet oroar även i de övriga berättelserna.
Det goda onda är den fjärde boken av Samanta Schweblin som ges ut på svenska. Det är en värdefull utgivning av ett vår tids väsentliga författarskap. Schweblin är också en av de unga latinamerikanska författare, född 1978, vars böcker vittnar om hur den spanskamerikanska romanens omvälvande landvinningar från 1960- och 1970-talen fortfarande ger konstnärliga och filosofiska förhållningssätt för världsdelens litteratur.
