Recenserat
En dubbelhet som fascinerar
Han Kang
Fyra berättelser
(내 여자의 열매 (Min kvinnas frukt),에우로파 (Europa), 회복하는 인간 (Tillfrisknande), 구미호뎐 (Nio stycken))
Översättning: Anders Karlsson & Okkyoung Park
Förord: Ellen Mattson
Natur & Kultur, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 1/2026.
Fångenskap och förvandlingar är återkommande teman hos Han Kang. Eller upplevelsen av dem: det subjektiva perspektivet styr ofta författarens gestaltning av tillstånd och processer, även när sociala och politiska skeenden står i förgrunden som i romanen Levande och döda. De subjektiva perspektiven understryks av den lyriska diktionen, påtaglig inte minst i den prosalyriska undersökningen av existentiella tillstånd i Den vita boken.
I volymen Fyra berättelser samlas tre noveller och en prosasvit, ”Nio stycken”, som i konkretion och inriktning på ögonblickliga skeenden för tankarna till Baudelaires prosapoem.
I några av de bästa av dessa stycken ger Han Kang en laddad bild av hur sinnena frigörs och hur en människa kan stiga ur sin egen existens. ”Mannen hade hört att det sista sinne som lämnar en döende människa är hörseln”, skriver hon i ”Rösten”. Sedan får vi en lyriskt genomlyst bild av en mans kärlek till hustruns röst och oron för att den skall lämna världen före honom. Så blir en sinnesförnimmelse projektionsyta för det mänskliga. En bild av hur människan frigörs från sin existens ger Han Kang i ”Friheten” där en kvinna i drömmen omsluts av ljudet som stiger ”från den mörka vinterjorden och upp i de torra trädrötterna”; den rumsliga spänningen understryker den undflyende och ogripbara friheten.
Fångenskapen i kroppen återkommer i samlingens tre noveller. I ”Tillfrisknande” drabbas en kvinna av en felbehandling av ett sår på fotsulan. Det blir ett brännsår, som blir allt värre. Under det smärtfyllda förloppet övergår smärtan i en annan smärta som knyts till återkallade bilder från kvinnans tidigare liv, främst knutna till en död syster. Först får vi bilden av den döda systerns svek, men långsamt övergår den i en självrannsakan där spänningen i minnet knyts både till undanträngningar och den tilltagande fysiska smärtan.
I ”Europa” tematiseras instängdheten både i kroppen och i drömmen i spelet mellan två vänner, en sångerska och textens jag-gestalt:
Ina lider av mardrömmar. Jag kan inte träda in i hennes mardrömmar och eftersom vi inte bor tillsammans har jag inte sett henne när hon drömmer dem.
Vänskapen mellan de två har varit långvarig, men också sporadisk. Under åren har Ina varit gift, men hon har brutit sig loss från den fångenskapen. Jag-gestaltens fångenskap är otydligare, men när han klär sig i kläder han lånar av Ina överskrider han under nattliga promenader sin existentiella fångenskap. Kläderna blir en symbol för överskridandet av det individuella, inte nödvändigtvis av ett föreskrivet genus.
Den totala förvandlingen genomförs i stället i novellen ”Min kvinnas frukt”. En man ser blåmärken på sin frus kropp. De blir större och större, och kvinnan genomgår en gradvis förvandling till en växt. Vi möter mannens tolkning av vad som sker men hör också kvinnan. Perspektivet minner om Julio Cortázars novell ”Axolotl” (där en man blir så besatt av detta groddjur att han till sist själv blir en axolotl), men Han Kangs relativisering av det mänskliga är mer harmonisk och inte lika genomgripande.
Förvandlingarna, även de temporära, kan tolkas på två plan, dels som ett överskridande av det socialt och genusmässigt givna, dels som ett trots mot den mänskliga existensen som sådan. Inte minst denna dubbelhet i Han Kangs noveller och prosapoem fascinerar. Vi vet vad som sker, men inte varför och vart det leder. Det är utsökt novellkonst, väl fångad i Anders Karlssons och Okkyoung Parks nyansrika försvenskning.
