Recenserat
Där fyra kvinnors livsvägar korsas
Chimamanda Ngozi Adichie
Drömräkning
(Dream Count, 2025)
Översättning: Niclas Nilsson
Albert Bonniers förlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2025.
Liksom i Boccaccios klassiska novellsamling Decamerone utgör en pandemi ramen för det som utspelar sig i Chimamanda Ngozi Adichies fjärde roman, Drömräkning. I bokens inledning har nedstängningen i samband med coronaviruset just börjat. Chiamaka, en av de fyra kvinnorna kring vilka handlingen kretsar, befinner sig ensam i sitt hus på den amerikanska östkusten när hennes bästa väninna Zikora ringer och berättar att människorna i matbutiken har börjat slåss om toalettpapper. Den ofrivilliga isoleringen leder till Zoom-möten med nära och kära, men den blir också ett tillfälle att reflektera över de livsval hon och hennes väninnor hittills har gjort. De fyra kvinnorna: Chiamaka, Zikora, Kadiatou och Omelogor, vars vägar korsas i romanen, är alla i medelåldern. De är födda på den afrikanska kontinenten, i Nigeria, men har av olika anledningar flyttat till USA. Där befinner de sig nu, förutom Omelogor som har återvänt till den nigerianska huvudstaden Abuja.
Ett återkommande samtalsämne dem emellan är relationerna till män. Kvinnornas längtan och erotiska erfarenheter går som en röd tråd genom boken. Deras skilda klasstillhörigheter sätter sin prägel på upplevelserna, liksom den tid de lever i. I bakgrunden finns hela tiden frågan om moderskap. Dels hos dem själva, dels kommer den från en generation kvinnor vars värde har avspeglats i antalet barn de har fött.
Den som har läst Adichies tidigare romaner känner igen hennes tillvägagångssätt att teckna en tid genom att låta personliga berättelser varvas med historiska händelser. Hon är en skarp samtidsskildrare. I Drömräkning är det kvinnorna som talar. Synvinkeln växlar och samma skeende kan ibland berättas ur olika perspektiv, vilket bidrar till ett djup. När nya detaljer eller bakomliggande orsaker kommer i dagen får läsaren en känsla av att vara med och avtäcka en komplex tillvaro, där varje person bara äger en liten del av en större bild. Chiamaka, som skriver resereportage, men försörjs av sin rika pappa och håller i trådarna i väninnekretsen, får mest utrymme. Hennes kusin Omelogor är ekonomisk rådgivare och överträffar männen i den korrupta nigerianska finansvärlden medan hon driver bloggen ”Endast för män”. Zikora är en framgångsrik advokat men känner sig ändå osäker i Omelogors närhet. Den lojala och tystlåtna Kadiatou rör sig i en annan samhällsklass. Hon arbetar som städerska när hennes liv kastas över ända.
Boken tillägnas Adichies mamma. I efterordet skriver författarinnan att om den på ytan skildrar fyra kvinnors sammanflätade begär så handlar den på djupet om mor- och dotterrelationen och sorgen efter hennes egen mammas bortgång. Skrivandet blir en möjlighet för Adichie att bearbeta den. I den lilla skriften Alla borde vara feminister (2014) berättar hon att en journalist en gång gav henne rådet att inte säga att hon var feminist ”eftersom feminister är kvinnor som har blivit olyckliga för att de inte har lyckats hitta någon man”. Det är inte det som är problemet för kvinnorna i Drömräkning. De är alla självständiga, men påverkas av männen de träffar och deras attityd till sex och relationer, samtidigt som de påverkas av den tradition de försöker lösgöra sig ifrån. I sprången de tar blir de sårbara och mer än en gång får jag lust att sträcka ut en arm och skydda dem. Under läsningen av porträttet av Kadiatou blir det som tydligast. Hennes utsatthet och den skam hon upplever efter ett övergrepp som hon helst av allt vill sudda bort ur sitt liv, lämnar ingen oberörd. Styrkan i skildringen finns i systerskapet och i det mustiga språket som bär hela vägen genom de kontrastrika miljöer och möten som skildras. Ett språk som fortsätter att klinga i mig efter att jag har läst klart.
