Recenserat
Där lögnen regerar
Damon Galgut
Bedragaren
(The Impostor, 2008)
Övers. Rose-Marie Nielsen
Wahlström & Widstrand, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
Den flera gånger prisbelönade dramatikern och romanförfattaren Damon Galgut betraktas allmänt som en av de intressantaste rösterna från det nya Sydafrika. Tre av hans romaner, Tid utan synd, Grisens vackra skrik och Den gode doktorn, finns tidigare tillgängliga på svenska. Nu kommer en fjärde, Bedragaren, i elegant och följsam översättning av Rose-Marie Nielsen.
Huvudpersonen är Adam Napier, en medelålders man som plötsligt förlorar sitt arbete på grund av etnisk kvotering. Hans liv slås i spillror – han står där utan inkomst och utan bostad. ”Räddningen” kommer via Adams betydligt mer framgångsrike bror, Gavin, som äger ett gammalt vanskött hus ute på den torraste och ödsligaste sydafrikanska landsbygden, och som på nåder låter brodern flytta in där. Adam, som i sin ungdom publicerat en diktsamling, tror sig i sin lantliga isolering kunna återuppta sitt sedan länge övergivna skönlitterära skrivande, men ingenting händer. Han sjunker ned i håglöshet. Han förmår till en början varken skriva, rensa ogräs eller utföra några reparationer. Hans lilla värld förfaller långsamt men säkert runtomkring honom. Så en dag träffar han på en man vid namn Canning, som säger sig vara en gammal skolkamrat och betrakta Adam som sin store hjälte och hjälpare. Adam har inga som helst minnen av Canning, men håller god min och låter sig varje veckohelg bjudas hem till Cannings stora viltfarm, där han möter flera av sin värds affärsbekanta och, inte minst, dennes gåtfulla svarta hustru, Baby, med vilken han dessutom inleder ett, som han länge tror, hemligt förhållande. Steg för steg dras Adam in i förehavanden som inte bara är moraliskt tvivelaktiga, utan som till sist försätter honom i direkt livsfara. Detta kan ju låta som handlingen i en thriller, men även om Bedragaren innehåller ett och annat eko från denna genre, är detta i allt väsentligt en helt annan typ av roman, delvis existentialistisk, delvis politisk.
Titeln syftar i första hand på huvudpersonen, som bedrar både sig själv och andra. Han tror sig vara poet, men är det uppenbarligen inte. Genom att låta Canning tro sig vara ihågkommen, nästlar han in sig i en värld där han egentligen inte hör hemma. Han har sex med Cannings fru bakom dennes rygg (tror han åtminstone, men det visar sig snart att han bedrar sig även på denna punkt). Jodå, nog är Adam Napier en bedragare – men han är inte den ende. I själva verket tycks denna mörka berättelse formligen vimla av bedragare. Den förmögne broderns framgångar är grundade på högst tvivelaktiga affärsmetoder, och detsamma kan sägas om Canning. Canning ger dessutom intryck av att vara mäkta stolt över den viltfarm han äger, men planerar egentligen att förvandla alltihop till en jättelik golfanläggning. Baby, Cannings lyxhustru, som länge förefaller i det närmaste ouppnåelig och som tycks betrakta sin omgivning med ett slags upphöjt förakt, visar sig vara en ökänd f.d. prostituerad. Att hon aldrig verkligen älskat Canning framstår närmast som självklart. Canning vill gärna, särskilt inför Adam, framstå som den drivande och oumbärliga kraften bakom ”sitt” stora projekt, men den faktiska spindeln i nätet är en förrymd rysk gangster som verkar som affärsman i Sydafrika under en tunn yta av genomfalsk respektabilitet. Adams granne, den inbundne och till synes harmlöse mr Blom, visar sig vara en f.d. säkerhetspolis och tortyrexpert, ständigt på flykt undan presumtiva hämnare. Det nya Sydafrikas politiker uppvisar en stram och blankpolerad yta, och visar ingen tolerans för regelbrott av något slag, men är i själva verket ryggradslösa mutkolvar och – just – bedragare. Alla talar om framtiden, men är egentligen alltigenom präglade av det förflutna.
Betraktad som psykologisk roman är Bedragaren bitvis fascinerande, särskilt i porträttet av huvudpersonen, som ständigt brottas med den plågsamma frågan vem, och vad, han djupast sett är, utan att någonsin komma fram till ett svar. Betraktad som samhällsskildring kan samma roman, trots sin lugna berättarrytm och sitt lågmälda tonfall, förefalla något enkelspårig och övertydlig. Här finns inga gråzoner – alla är korrumperade, alla ljuger och bedrar. Den kamp mellan idealism och defaitism som förs i Adams inre håller hela tiden läsaren i spänning – i den yttre världen tycks utgången given på förhand. Det sköna är en lögn, det sanna är vederstyggligt. Att hysa förhoppningar är att bedra sig själv. Man kan till sist knappast undgå att ställa sig frågan om det verkligen är så illa ställt med det nya Sydafrika. Kanske bör man läsa Galguts roman hellre för dess sätt att hantera de eviga – existentiella – frågorna än för skildringen av de dagsaktuella.
