Recenserat
Den stora filosofkampen
Salman Rushdie
Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter
(Two Years, Eight Months and Twenty-Eight Nights, 2015)
Översättning: Peter Kihlgård
Albert Bonniers förlag, 2016
Texten har publicerats i Karavan nr 3-4/2016
Filosofi är farliga grejer. I alla fall i Salman Rushdies nya bok Två år, åtta månader och tjugoåtta nätter. En filosofisk boxningskamp för 1000 år sedan leder här i förlängningen till förstörelse, terror och slutligen till Världarnas krig.
I den ena ringhörnan, den svarta, den persiske muslimske teologen Ghazali av Tus (i väst även omtalad som Algazel). I den andra, den vita, 1100-talsfilosofen, läkaren med mera Ibn Rushd från Córdoba, i väst känd under artistnamnet Averroës alias Kommentatorn, och presenterad som en av sekularismens och liberalismens stora fäder. Att författaren själv är sekond i den vita hörnan är självklart. Han är ju släkt med den vite kämpen, inte genetiskt men ideologiskt, och hans efternamn är dessutom taget som en hyllning till filosofen från Córdoba.
Själva kampen blir oavgjord men slutar tragiskt då en stor del av världen, den muslimska, väljer att hädanefter följa Ghazali när denne hävdar att den filosofiska spekulationen är i grunden verkningslös eftersom den aldrig kan ge svaren på de avgörande frågorna – det kan bara religionen och ytterst sett Gud. Ibn Rushd får däremot stå som symbol för rätten till fritt filosoferande och idén om rationalismens primat och detta tänkesätt kom att bli det segrande i den västliga hemisfären.
Detta om den filosofiska dimensionen i romanen. Sedan finns det ett annat plan som är sagans och mytologins. Det tidsspann som anges i titeln kan ju också utläsas som 1001 nätter. Det är Scheherazades efterföljare som här berättar historier om de varelser som kallas jinner. Jinnerna och människorna lever vanligtvis i parallella universum, men under speciellt dramatiska och omvälvande tider öppnas ”maskhål” mellan världarna så att jinnerna, både onda och goda, kan välla in i människovärlden, varvid all trygghet och säkerhet och invanda begrepp vänds upp och ner.
Jinnerna är också extremt sexuellt aktiva och en jinna vid namn Dunia avlar under en period, som förstås varar i ettusen och en natt, mängder av barn tillsammans med Ibn Rushd, barn som med tiden blir en jättestor klan spridd över världen och som i vår egen tid tar upp kampen mot de mörka makterna, Ghazalis lärjungar. Rushdie snurrar leken och vispar runt med korten hejvilt, precis så som han brukar. Den orientaliska sagan blandas med litterär modernism, det flödar av referenser till Voltaires Candide, Hieronymus Bosch, Samuel Beckett, surrealistiska bildkonstnärer med mera.
Men den här romanen är för mig svårare att tycka om än de flesta av Rushdies tidigare verk. Å ena sidan är fantasierna så otyglade att de blir formlösa (precis som i jinnernas värld, kan man anta), å andra sidan är den allegoriska nivån, anspelningarna på samtiden, desto mer övertydliga. De goda är goda och de onda onda, har alltid varit och kommer alltid att förbli. Det finns ingen möjlig social dynamik. Blott den stora värderingsstriden, civilisationernas kamp.
Den filosofiska bakgrunden förefaller också alltför tillrättalagd. Ibn Rushd, den rationalistiske lärjungen till Aristoteles, fick sin stora postuma betydelse i väst som vägledare inom den högmedeltida katolska skolastiken som, vad den än var, knappast kan kallas sekulär eller frihetlig. Och den Koran-trogne mystikern och sufiern Ghazali kan svårligen ställas i samma led som Osama bin Ladin och Abu Bakr al-Baghdadi. Om man ska se objektivt på saken. Vilket man ska. För objektivitet och vetenskaplighet och sökande efter sanningen är enligt romanens själva premiss det högsta goda. Det som till slut måste segra (eftersom optimism är en grundsten för liberalismen) och även faktiskt har segrat. För romanens berättare befinner sig ytterligare en god bit in i framtiden, då människan har lämnat sin barndom, och barnslighetens främsta kännetecken religionen, bakom sig.
Men finns det i så fall, i denna äntligen genomrationella värld, plats för religionens kusiner mystiken och mytologin och de litteraturens fantastiska orimligheter som är Rushdies författarspecialitet? Kanske, men svårt att tro.
Eller så öppnas det snart ett nytt maskhål i tiden och nya jinner störtar in och ställer till ett nytt kaos och skapar nya fantasmagorier och så börjar allt om igen.
