Recenserat
Det förflutna i det närvarande
Mia Couto
Sjöjungfruns andra fot
(O Outro Pé da Sereia, 2006)
Övers. Irene Anderberg
Leopard förlag, 2010
Texten har publicerats i Karavan nr 1/2011
Den moçambikiske författaren Mia Couto betraktas av många som en av de främsta inom den portugisiskspråkiga afrikanska litteraturen. Mest uppmärksammad har han blivit för sina romaner, varav tre – Sömngångarland, Under frangipaniträdet och Flamingons sista flykt – finns i svensk översättning. Nu får vi tillgång till en fjärde, hans senaste, Sjöjungfruns andra fot, i följsam och lyhörd översättning av Irene Anderberg.
I denna myllrande rika roman berättas en mängd olika historier, varav tre kan sägas stå i centrum. En av dem, förlagd till 1560-61, handlar om en portugisisk missionär, Don Gonçalo Silveira, som kommer till Moçambique för att kristna hedningarna, och som för med sig en av påven välsignad staty av den heliga Jungfrun. De båda övriga historierna är förlagda till Moçambique år 2002. Den ena av dem handlar om herdehustrun Mwadia Malunga, som efter drygt 440 år finner statyn i skogen, och bestämmer sig för att bege sig till sin födelseby, där hon inte varit på många år, för att hitta en kyrka att förvara Jungfrun i. Så har vi också berättelsen om två afrikansk-amerikanska historiker, Benjamin och Rosie Southman, som kommer till den lilla byn på jakt efter sina afrikanska rötter, och som i sitt bagage medför såväl drömmar om Afrika som massor av biståndspengar.
Denna sistnämnda berättelse kan sägas utgöra en variation på ett tema som Couto ofta återkommer till: främlingen som dyker upp i landet, full av förutfattade meningar om ”Moçambique” och ”Afrika”, och vars hela världsbild kommer i gungning när han/hon ställs inför verkligheten sådan som den faktiskt ser ut. Benjamin Southman är framförallt besatt av en önskan att finna vittnesbörd om slaveriet, och Couto skildrar med mild men träffsäker satir hur en påhittig lokal entreprenör gör allt han förmår för att uppfylla denna önskan. Till sist går sanningen dock inte längre att dölja: den enda slavhandel som byns invånare faktiskt har några minnen av är den som deras förfäder en gång utsatte andra folkgrupper för.
Därmed är vi inne på ännu ett tema som förekommer i de flesta av Coutos romaner: det förflutnas återverkan på det närvarande. Vanligen handlar det om hur människorna i Moçambique tvingas leva i det blodiga och förödande inbördeskrigets skugga. Detta motiv återfinns också i denna roman – när Mwadia kommer till byn finner hon ingen kyrka att placera statyn av Jungfrun i, utan endast en utbränd ruin. När hon ser sig omkring finner hon att många av husen i byn ligger i ruiner, och att många av byns invånare vandrar omkring tomma och håglösa, utan hopp och utan livsgnista – man får nästan intrycket av en spökby, befolkad av levande döda. Ännu mer förkvävande är dock den skugga som det mer avlägsna förflutna kastar över nutiden, något som Couto visar i den berättelse från 1500-talet, som han så skickligt vävt ihop med samtidsskildringen. Det är här allt börjar: en romantisering/demonisering av ”det primitiva”, en ”utbildning” som förtrycker, en ”befrielse” som förslavar, en vilja att framtvinga en enhetlig bild – ”Afrika” – av något som inte är och aldrig har varit enhetligt. Resultatet blir, som det står i texten, att man måste ”glömma för att ha ett förflutet, ljuga för att ha en framtid”.
Couto visar, på flera plan, på svårigheten i att säga något väsentligt om nuet och det förflutna, utan att hemfalla åt generaliseringar, vedertagna uppfattningar och konstruerade gränsdragningar. Han blandar en muntlig berättarton med den moderna romanens formspråk, han skildrar en lokal – och i många avseenden mycket traditionell – spåman som inte skulle kunna fullgöra sitt värv utan sin mobiltelefon, och i centrum för hans berättelse, som ett förkroppsligande av det framtidshopp som trots allt finns, står en ung kvinna som fått en gedigen, modern utbildning, men som också har en djup respekt för det förflutna. Och statyn av den heliga Jungfrun, som under sina irrfärder förlorat en fot, omvandlas av ortsborna till något helt annat än en symbol för en främmande tro, nämligen till en bild av en lokal vattengudinna – därav bokens suggestiva titel.
Sammanfattningsvis: en storslagen och mycket läsvärd roman.
