Recenserat
Drabbande om krigets ständigt pågående terror
Nadifa Mohamed
Förlorade själar
(The Orchard of Lost Souls, 2013)
Översättning: Christina Stalby
Natur & Kultur, 2015
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2015
Förlorade själar är Nadifa Mohameds andra roman. I debuten Black Mamba Boy utforskade hon delar av familjens historia. Den kretsar kring hennes fars sökande efter en hemvist. I sin andra bok, som nu ges ut i lyhörd översättning av Christina Stalby, vidgar hon perspektivet. Genom tre huvudpersoners öden ger hon en bild av hemlandet Somalias sönderfall, eller den process som inledde sönderfallet.
Nuruddin Farah har tidigare skrivit om dessa skeenden, men Nadifa Mohamed väljer konsekvent kvinnornas perspektiv. Vi möter en liten flicka (Deqo), en soldat (Filsan) och den gamla änkan Kawsar.
Redan från början flätas de tre gestalterna samman; efter en marionettuppvisning till stöd för regimen grips Kawsar, och hon misshandlas av Filsan. Deqo bevittnade bortförandet. Sedan får vi följa deras olika öden innan de återfinner varandra i ett alltför tillrättalagt slut.
Men bortsett från slutet är det en lysande roman. Den ger en splittrad bild av inbördeskriget mellan de upproriska klanerna och den kommunistiska regimen, just så splittrad som bilden måste bli för de människor som drabbas av den godtyckliga terrorn. Endast i början, i den inledande skildringen av paraderna, skapar Nadifa Mohamed något som liknar en oberoende position utifrån vilket hela skeendet kan överblickas.
Efter den panoreringen renodlar hon perspektivet. Även om det sker genom ett berättande i tredje person, skapar Nadifa Mohamed känslan av det kaos som styr gestalternas varseblivning. Ingen vet egentligen vad som sker, alla är offer – även den naiva soldaten.
Trots att Nadifa Mohamed inte tar till några radikala, tekniska grepp låter hon perspektivvalet styra på ett sätt som bryter genom den traditionella samhällskritikens svepande blick. Hon tränger in i den konkreta upplevelsen och låter oss se terrorn och avrättningarna liksom i förbigående, som de blottas för den som hastigt går förbi av rädsla för att själv drabbas. Romanens klaustrofobiska karaktär förstärks, och bilderna av terrorn blir mer drabbande genom sin avgränsning, genom att inte fördjupas. Nu blir de en del av det dagliga livet, de framställs inte som avvikelse vilket hade blivit innebörden av ett detaljinriktat dröjande vid dem.
Nadifa Mohameds roman har kritiserats, inte minst av svenska kritiker, för att vara alltför löst strukturerad i sitt berättande och sin personteckning. Men det är inte en brist. En tydligare episk linje hade harmoniserat bilderna av övergreppen. Det avgränsade perspektivet blir en nödvändighet – och ett värde.
