Recenserat
Dramatik och tragik på fåfängans marknad
Léonora Miano
Sorgsna själar
(Ces âmes chagrines, 2011)
Översättning: Marianne Tufvesson
Sekwa förlag 2013
Texten har publicerats i Karavan nr 3/2013
Maxime Kingué är en afrikansk papperslös invandrare i Frankrike – eller Hexagonen som landet kallas i Léonora Mianos roman – men av en minst sagt ovanlig sort. En som varje dag åker taxi till sitt välbetalda arbete för att inte riskera att bli stoppad av polisen och som utan knot skänker bort halva sin lön till sin bror mot att han får tillgång till dennes uppehållstillstånd.
Brodern Antoine Kingué, som är romanens egentliga huvudperson, är Maximes motsats. Han kallar sig Snow och är en glidare, en slacker, en narcissistisk figur som inte känner den minsta samvetsförebråelse över att utnyttja sina landsmän, som får betala honom rejäla slantar för att få låna hans eftertraktade tillståndspapper. På så sätt slipper han arbeta och kan helt gå in för sitt låtsasliv som uppåtstigande stjärna i modell- och artistbranschen. Med sin slanka uppenbarelse, kolsvarta hy och iförd någon av sina uppseendeväckande klädkreationer ser han verkligen ut som om han just var på väg att äntra catwalken.
Med Snow/Antoine har Léonora Miano tecknat ett starkt och skrämmande porträtt av en äkta skitstövel. Lika varm och färgstark som han är på utsidan, lika kall och moraliskt indifferent är han på insidan. Och allra värst beter han sig mot den enda som verkligen älskar honom – hans egen mor Thamar, som lever i armod i en förort. Antoine är nämligen övertygad om att han blivit sviken av modern liksom av alla andra släktingar i hemlandet, som i boken går under det fiktiva namnet Mboasu. Och han säger inte ett ord om att han vet var modern bor till sin bror, trots att han vet att han letar efter henne.
Men så händer något oväntat. Maxime berättar en dag glädjestrålande för Antoine att han hittat deras mor och att han tänker flytta tillbaka till Mboasu och ta Thamar med och ge henne ett gott liv där. Antoines bekväma tillvaro är däremot snart över, inser han själv med stigande vrede. Och vad ska han då ta sig till?
Snow gör ett halvhjärtat försök att få vara med i en tv-serie om livet i förorten och till sin egen förvåning får han huvudrollen och blir, märkligt nog, den kändis han längtat efter att få vara. Och när han nu kan försörja sig själv, så börjar också det mindervärdeskomplex och den rädsla som format hans tidigare personlighet att tona bort. Han kan till och med acceptera Maximes inbjudan till Mboasu för att träffa den mor som han behandlat så illa. Men samma dag som han kommer fram tar historien en ny dramatisk och tragisk vändning och Antoine ställs på allvar öga mot öga med sig själv och sitt förflutna – sin sorgsna själ.
Léonora Miano, bördig från Kamerun, ger inte några särskilt smickrande bilder av vare sig afrikaner eller européer i sin roman. Det finns en oerhörd vrede i hennes berättande. Men den riktar sig inte i första hand mot individer utan mot sjuka strukturer. Den gamla kolonialismen och den nya kapitalistiska globaliseringen, två sidor av samma mynt, har förvandlat människorna till karikatyrer av sig själva. Men någon gång, i speciella ögonblick, kan de, precis som Antoine, se igenom de falska idealen på fåfängans marknad och ta tillbaka sin mänsklighet och sin värdighet.
