Recenserat
Dystopi som utmynnar i trivialiteter
Yuri Herrera
Kropparnas själavandring
(La transmigración de los cuerpos, 2013)
Översättning: Maria Cederroth
Nilsson förlag, 2017
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2017
Det är sent på jorden i Yuri Herreras Kropparnas själavandring. Romanens inledande mening lägger ribban: ”Han väcktes av en oanständig törst och steg upp för att hämta vatten, men plastdunken var tom och från kranen sipprade bara lite fuktig luft.”
Den som vaknar torr i munnen är bokens huvudperson Budbäraren. Han bor i Stora Huset som bara är bebott på undervåningen – varför det inte bor folk på övervåningen är, som så mycket annat i romanen, höljt i dunkel. I Stora Huset bor också La Ñora, den anemiske studenten och Trippelblondinen, och efter hand dyker Njandertalaren upp, liksom Gustavo, Vicky, Den oregerliga, Lilla Stekaren, Delfinen, Dockan … Som ni hör går nästan alla under olika ök- och smeknamn.
När Budbäraren väl vaknat och skjutit upp dörren för att gå ut ”högg det till i ryggen på honom, en varning om att någonting var fel … Ett surrande: sedan gyttret av mygg, fastnaglade vid en vattenpöl som om de försökte lyfta den. Annars hördes ingen, inget, inte en enda röst, inte ett ljud på en gata där det borde ha varit trafikstockning vid den här tiden på dagen.”
Snabbt och effektivt har Yuri Herrera satt tonen, presenterat upplägget. Det står klart att saker och ting inte står rätt till, och att vi befinner oss i en misär – som efter hand understryks av trashankar, handikappade och psykiskt fördärvade som drar omkring på gatorna. Därtill myggor alltså – rapporterade som luftburna monster i nyhetssändningarna – som bär på en grasserande sjukdom. En smitta och pest som ännu bara kan konstateras men inte går att skydda sig mot, mer än med munskydd som i bästa fall finns på ett apotek nära dig om de inte redan är slutsålda. Stämningen är noir, vi befinner oss i en dystopi. Fast var någonstans vi mer konkret befinner oss vet vi inte, mer än att det är i en spanskspråkig storstad. Någonstans i Mexiko förmodligen, med tanke på att författaren ursprungligen kommer därifrån – sedermera blev han litteraturvetare vid amerikanska universitet och undervisar idag i New Orleans.
Kropparnas själavandring kretsar sålunda kring ett hopplöst tillstånd, och Yuri Herrera slår fast detta med en nitiskhet som liknar den när man med så få slag som möjligt ska slå ned en spik i en planka. Inledningskapitlet kryddas visserligen med oväntat sex med Trippelblondinen, men efter att ha sovit sked och sagt morgonförtroligheter ringer Budbärarens mobil. Det är Delfinen. Historien gör en vändning, nu stundar ond bråd död, familjestrider och förvecklingar; en utväxling av lik.
En annan mexikansk författare som också haft lik och död som motiv och tema i sin roman är David Toscana. I Klagosång över Miguel Pruneda beskrivs hur ett lånat lik hindrades ifrån att ruttna genom att bäddas ned i ett badkar med is. Toscana blandade groteskt och karnevaleskt med det dråpliga och eftertänksamma. Dit når inte Yuri Herrera. Kropparnas själavandring fastnar i stilisering, hårdkokt dialog, den redan i första raden satta spelplanen, och i ett persongalleri som för tankarna till serietidningar och strippar.
Herrera har förstås en avsikt, allt är medvetet genomfört. Men det är utan liv och griper aldrig tag i en. Kanske av det triviala skälet att Herrera inte förmått döda sina darlingar. Det dystopiska anslaget hovrar som en stämton romanen igenom, men blandas efterhand ut och dränks av den triviala historien om liken som ska utväxlas. Och fastnar där. Även om Budbäraren på de tre sista sidorna – för att åstadkomma en knorr och knyta ihop säcken (?) – pliktskyldigt återvänder till Stora Huset och Trippelblondinen … Men nej, då är intresset redan sedan länge borta för vad som eventuellt skulle kunna hända mellan de tu.
Kropparnas själavandring är Yuri Herreras andra roman på svenska, förra året utgav Nilssons förlag – med mottot: ”noga utvald litteratur från hela världen” – Tecken som föregår jordens undergång. Båda i säker översättning av Maria Cederroth som i Kropparnas själavandring hittar Herreras ton.
