arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg


Recenserat

Dystopisk framtidsrealism


Dystopisk framtidsrealism


Hao Jingfang
Peking – den hopfällbara staden
(Beijing zhedie, 2012)
Översättning: Mikael Wiberg
Chin Lit, 2018

Texten har publicerats i Karavan nr 3/2018

 

Omslag Peking, den hopfällbara staden

Lastbilschaufförerna som i gryningen väntar på att få köra in i staden hör till de få som kan uppleva den märkliga synen på håll: hur höghusen viks på mitten, bugar sig som ödmjuka tjänare, viks en gång till och till slut drar ihop sig till jättestora, kompakta rubikskuber.

Det är som i Disneyfilmen Musse på camping, men här sker det hela med en stad på 80 miljonerinvånare. Sannerligen ett antropocent supertrolleritrick i kinesisk skala. Nu är detta förstås en sf-roman, verkligheten är inte riktigt hack i häl än, men ändå på väg. Besökare i vissa megastäder, som till exempel Chongqing, kan vittna om känslan av teknologisk yrsel; att man knappt vet vad som är upp eller ned.

Den hopfällbara stadens författare, Hao Jingfang, är en drygt 30-årig naturvetare och ekonom, som blivit ett stort namn inom kinesisk science fiction. Med denna originella skildring av ett Peking kanske 100 år framåt i tiden vann hon 2016 det internationella sf- och fantasy-priset Hugo Award i kategorin ”bästa kortroman”.

Lao Dong, romanens huvudperson, bor med 50 miljoner andra i det som kallas Utrymme 3. Hans arbete består i att för hand sortera de sopor som skickas ned från de båda utrymmena 1 och 2 där folk har höga inkomster och därmed hög konsumtion. Sopstationen sägs vara hela stadens hjärta och garanten för dess perfekt ekologiska kretsloppsekonomi.

Det har förstås sina sidor att bo i Utrymme 3. Att ständigt känna den kväljande, sötaktiga stanken från de ruttnande soporna, att var man går bländas av virrvarret av neonljus som lyser upp mörkret. Varje utrymme har fått sin tilldelning av dygnets timmar och Utrymme 3:s är mellan tio på kvällen och sex på morgonen. De som bor där lever alltså i ständig natt.

Lao Dong säger att han är nöjd med sin lott. Ändå är han beredd att våga livet för 200 000 yuan genom att agera kurir mellan en ung man som lever i Utrymme 2 och en ung kvinna i Utrymme 1. Pengarna ska göra det möjligt för hans adoptivdotter Tangtang att börja på en förskola inriktad på musik och dans, vilket annars skulle vara ouppnåeligt.

Att röra sig mellan utrymmena utan tillstånd är strängt förbjudet och dessutom i stort sett omöjligt, men det finns ett sätt, vet Lao Dong. Hur denna riskfyllda operation går till ska inte beskrivas här och inte heller huruvida han kommer tillbaka välbehållen.

En person som ger sig ut på en Farlig Resa kommer förstås att drabbas av olyckor, möta överraskningar och göra nya erfarenheter. Lao Dong börjar tänka, eller kanske snarare ana, att stadens hopfällbarhet inte har så mycket med utrymmesbrist eller med teknologiska framsteg att göra utan är en i ordets mest bokstavliga mening social konstruktion, där vitsen är segregation – att hålla de olika samhällsklasserna åtskilda. Hao Jingfang låter läsaren dra de vidare slutsatserna själv och visar därigenom att hon är klok författare som säkert kommer att skriva många viktiga böcker i framtiden.

 

JAN-ERIK PETTERSSON