Recenserat
Efter bomberna – väntan vid en bro
Atiq Rahimi
Jord och aska
(Terre et cendres, 2011)
Övers. Kristina Ekelund
Leopard förlag, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011
En gammal man och hans sonson sitter och väntar vid en bro i norra Afghanistan. Det är en iskall vårvinterdag i början av 1980-talet och ryssarna har bombat deras by. De är de enda överlevande, hela familjen och släkten är döda. Sonsonen Yassins trumhinnor är skadade, han tror att ryssarnas bomber och stridsvagnar gjort alla människor stumma. Nu väntar de på en lastbil som ska ta dem med till gruvan där Yassins far arbetar. De är trötta och hungriga och gamle Dastaguir våndas med frågan hur han ska berätta om allt det hemska för sin son.
Det är i princip detta som skildras i den afghanske författaren Atiq Rahimis roman Jord och aska: ett mellanläge i tid och rum, två ensamma människor vid en bro. Det är inte mycket som händer; dramatiken ligger bakom dem, och framför dem: allt det förfärliga de bär med sig, och så detta: hur ska sonen reagera?
Atiq Rahimi är en mästare i konsten att utvinna en hel roman – om än kort (Jord och aska är bara 75 sidor lång) – ur några timmars väntan, vägens tomhet, malande tankar, fåordiga samtal med en brovakt och en filosofisk butiksägare (som varit bokhandlare i Kabul). Korta meningar, komprimerade reflektioner, monologer av en trött och sorgtyngd gamling.
Eller, som i Rahimis förra roman, Tålamodets sten (2008, på svenska 2009), där berättelsen reduceras till ett enda rum i ett hus i Kabul; allt annat är indirekt, utanför: kpistskott på avstånd, inbördeskrigets strider, grannarnas hus som raseras, mullan som knackar på dörren. I skildringens centrum: en döende, förlamad, medvetslös mujahedin och hans uppbragta hustru som försöker få kontakt med honom medan hon – oförblommerat, föraktfullt, samtidigt kärleksfullt – delger honom historien om sitt liv som sidoordnad kvinnoperson i en tillvaro där kriget präglat allt.
Rahimi väger orden noga, ger oss utvalda snitt av verkligheten, sparsmakad både som realistisk berättare och psykolog. I Jord och aska komplicerar han skildringen genom att skriva i du-form, en metod som möjligen fungerar naturligt på dari (persiska) och måhända också på den franska till vilken Sabrina Nouri översatt boken. För egen del finner jag den till en början onaturlig och distanserande. Dock vänjer jag mig efterhand, tack vare Kristina Ekelunds svenska översättning som fint förmedlar närhet och värme.
Romanen är en stark, förtätad skildring av livet i skuggan av krig och död, ett liv av jord och aska. Gamle Dastaguir som överlevde byns utplåning skulle ha föredragit döden: ”Plötsligt hördes en explosion. Jag gick ut. Jag såg bara lågor och damm. Jag började springa mot huset. Varför dödades jag inte av splitter innan jag kom fram till mitt hem? Vad hade jag begått för synd för att bli dömd till att leva, bli vittne till …”
Till slut kommer en lastbil. Dastaguir lämnar Yassin hos Mirza Qader, den filosofiske butiksägaren, och ger sig av mot gruvan och mötet med sonen. Mer ska här inte avslöjas, även om det inte är så mycket mer som berättas.
Atiq Rahimi flydde från Afghanistan under den sovjetiska ockupationen på 1980-talet. Han bor numera i Frankrike. Hans egen filmatisering av Jord och aska fick pris vid filmfestivalen i Cannes redan 2004. Romanen Tålamodets sten tilldelades det litterära Goncourtpriset 2008.
