arrow-right cart chevron-down chevron-left chevron-right chevron-up close menu minus play plus search share user email pinterest facebook instagram snapchat tumblr twitter vimeo youtube subscribe dogecoin dwolla forbrugsforeningen litecoin amazon_payments american_express bitcoin cirrus discover fancy interac jcb master paypal stripe visa diners_club dankort maestro trash

Varukorg



Recenserat

Egensinnig debutroman i behov av viss ansning


Egensinnig debutroman i behov av viss ansning


Akwaeke Emezi
Sötvatten
(Freshwater, 2018)
Översättning: Helena Hansson
Bokförlaget Tranan, 2020

Texten har publicerats i Karavan nr 4/2020

Omslag Sötvatten

Länge förklarades psykisk sjukdom med onda andar och demoner. Idag skulle nog de flesta anse att vetskapen om dess medicinska orsaker inte bara förbättrar möjligheterna till ett värdigt liv, utan också är mindre stigmatiserande. Men i en tid då alla sjukdomar, från cancer till depression, ses som hinder på det individuella självförverkligandets bana och något som ska bekämpas och ”besegras”, kanske det ändå kan kännas mer förlåtande att tänka att man har små rasande gudar inom sig som man inte har så mycket att sätta upp emot.

Det synsättet tangeras åtminstone i den nigerianska författaren Akwaeke Emezis (född 1987) hyllade debutroman. När ett barn föds stängs, enligt den förkoloniala mytologi Emezi hänvisar till, porten mellan gudarnas värld och vår. Vanligtvis. Men när Ada föds blir några gudar kvar i hennes kropp där de ständigt plågar henne. Det är de som får henne att skära sig, svälta sig och ägna sig åt det som kallas ”sex som självskadebeteende”. De gör det inte för att de är onda utan för att de helt enkelt är bortom mänskliga definitioner som gott och ont, och för att en mänsklig kropp inte kan innehålla något så kraftfullt som en gud och fortsätta ha kropp och psyke intakt. Ada själv har mycket sällan ordet. Istället ser vi henne och den värld hon upplever, först i Nigeria och sedan i USA, genom gudarnas ögon. Hon kämpar för att klara sina studier, sina nära relationer och sitt liv, men rösterna i hennes huvud sätter ständigt krokben för henne. Eller är det så att de räddar henne? Även om bilden av Ada är fragmenterad och ofullständig lyckas Emezi att få mig att bry mig om henne.

Hen skriver på ett språk fullt av liknelser och bilder. Det är ett poetiskt och myllrande men samtidigt brutalt och kargt språk som antagligen ska spegla gudarnas brutala värld, och det stundtals överbelastade intrycket motsvarar Adas överbelastade psyke. Precis som att gudarna inte med lätthet ryms i en mänsklig kropp, måste det mänskliga språket tänjas för att rymma deras världsåskådning. Stundtals fungerar det bra, men stundtals blir meningarna bara otympliga och liknelserna banala, som när Emezi beskriver en pöl som lika ”[d]jup som saknad”.

Många skulle nog utan tvekan kalla det Akwaeke Emezi skriver för magisk realism, vilket är den etikett som skildringar av icke-västerländska föreställningar och samhällen får när de innehåller övernaturliga drag. Men Sötvatten kan lika gärna läsas som en allegori mer i Kafkas anda. Faktum är att berättelsen kanske skulle vara mer lyckad om den inte så tydligt låste fast sig vid gudarna som symboler för psykisk ohälsa. Särskilt som författaren använder sig av ganska klichéartade bilder av unga kvinnors självskadebeteenden och av sexualitet, även om där också finns mer intressanta skildringar av könsöverskridande identitet. Det finns också andra laddade mellanförskap som författaren åtminstone snuddar vid, som att leva mellan två religioner, att som invandrad till USA från Nigeria varken känna sig hemma bland vita eller svarta amerikaner och att ha en nigeriansk far och en malaysisk mor. Men där den psykologiska förklaringsmodellen hade kunnat komplettera den mytologiska plattar den istället till den.

Sötvatten är på vissa sätt en egensinnig roman, men samtidigt en ganska typisk debutroman på så sätt att den häller ut hela verktygslådan av litterära grepp, med kraftfulla adjektiv staplade på varandra och ett övermått av poetiska formuleringar, och använder dem alla på en gång utan den ansning som ofta är nödvändig för att de verkligen ska fungera effektivt.

 

ANNA REMMETS