Recenserat
En afrikan i Stockholm
Brigitte Gacha
Ugglemasken
(Le Masque du Hibon)
Övers. Lars G Säfström
Leopard förlag, 2012
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2012
I kamerunska Brigitte Gachas debutroman Ugglemasken – som är skriven på franska, men faktiskt utkommer först på svenska – har den unga Màdoumà genom sitt giftermål med den äldre fysikprofessorn Antoinin lyfts ur slumområdet K5 i huvudstaden Yaoundé. I makens hus, där de lever tillsammans med hans äldre ogifta systrar, har hon tilldelats rollen som ”mor”. När mannen som första afrikan tilldelas Nobelpriset vet sysslorna i hemmet och antalet besökare ingen hejd. Integritet och privat tid existerar inte. Hennes livs första utlandsresa, till prisutdelningen i Sverige, kommer som ett efterlängtat och äventyrligt avbrott. Hon förbereder sig och inhandlar allt tänkbart varmt att bära på sin kropp och de anländer till Grand Hôtel.
Härifrån får vi detaljerat och svindlande ordrikt följa Màdoumàs intryck från det kalla västerländska landet under festdagarna. Màdoumà möter allt med en ny blick. Allt är exotiskt och annorlunda från det hon kan om världen. Samtidigt ger tillvaron på tu man hand med Antoinin upphov till en flödande sensualism som hon aldrig tidigare upplevt. Var kväll hänger de sig fullkomligt åt varandra. De somnar som i ett rus och återupptar leken i gryningen. Hon får en chans att uppleva och lära känna sig själv.
Till utseendet slående lik sin mormor och dessutom namne med densamma har Màdoumà i hela sitt liv fått rollen som fortsättning, en slags inkarnation till mormodern och därmed rollen som någon som kan få en lyckligare utgång i livet. Men i hotellsviten, när hon redan är långt mer erfaren bara genom resan dit, vaknar hos Màdoumà en groende identitet till liv och hon tycks för första gången reflektera över sig själv som person och kvinna. Upplevelserna från dagarna i nord blandas i romantexten med hågkomster och berättelser från uppväxten och de äldre kvinnornas hårda liv.
Hela denna väldiga innehållsambition landar i ett hopkok fullt av kontraster. Genomgående anar man viljan att nå en slags omvänd gestaltning av det exotiska. Att den svenska och inte den kamerunska kulturen erbjuder det häpnadsväckande (författaren är själv boende i Stockholm). Romanens kronologiska upplägg, i stunder liknande dagboksanteckningar, får tyvärr en i överkant redovisande och rapporterande karaktär. Härtill kommer att den berättande Màdoumà verkar försöka motverka sitt bildningskomplex genom att imitera makens språk och ordval. På det hela taget får vi en konstruktion till roman som är svår att ta till sig. Man kommer inte längre än dessa grunda karaktärers blick för stunden, hur intima eller ärliga de än är.
Undantaget är partierna då Màdoumà i tanken befinner sig hemma. Hos de sina, i sina egna kvarter. Här släpper textens självmedvetna yta och flyter in i intressantare bilder. Här finns de riktiga gestalterna och det blir svårt att frångå tanken på att det är detta romanen borde ha handlat om. Eller kanske att det är med den tonen och med den effektiviteten som romanen borde ha berättats. Det är synd på en så annorlunda och givande idé och en så egentligen intresseväckande grundtanke om kultur och kontext.
