Recenserat
En afrikansk klädsnobb i Paris
Alain Mabanckou
Black Bazar
(Black Bazar, 2009)
Övers. Karin Lidén
Weyler, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 4/2011
Det här utspelar sig i Paris, i stadens afrikanska kvarter i de 18e och 1a arrondissementen. Rumpologen, som håller i pennan, har just blivit övergiven av sin sambo, Ursprungsfärgen (kallas så då hon är kolsvart), som tagit deras gemensamma dotter och rymt med musikern Hybriden till Kongo. Det har fått Rumpologen att börja skriva på en roman om sin tillvaro i Paris som han kallar Black Bazar. Han tillhör ett litet kotteri sapeurer, afrikanska klädsnobbar, som hänger på Jip’s bar vid Rue Saint Denis där Mabanckou själv brukade hänga – och ibland fortfarande kan ses. Annars bor författaren i Santa Monica i Kalifornien åtta månader om året, där han är professor i fransk litteratur vid UCLA. På Jip’s låter han i Black Bazar sina fiktiva karaktärer bland annat diskutera damers b-sida, som det heter i romanen, och Rumpologen är experten, varför han bär sitt tvivelaktiga namn.
Det är emellertid långt ifrån allt dessa snobbar diskuterar, oftare handlar det om exilen i Paris, arvet efter kolonialismen och Frankrikes behandling av dem, samt Försäkringskassan – deras främsta inkomstkälla. Mabanckou låter olika karaktärer bli språkrör för skilda attityder och idéer. Yves Ivorianen-kort-och-gott idisslar så fort han dyker upp i romanen kolonialskulden, vilken det gäller att betala tillbaka genom att lägra så många vita fransyskor som möjligt. Roger Franskivorianen å andra sidan försvarar kolonisatörerna som gett Afrika civilisation, något Afrika inte förstod att uppskatta. I Rumpologens hus bor grannen Hyppokrates som ständigt jagar Rumpologen och beskyller honom för allt elände som invandrarna i Frankrike orsakar. Och i lokalaffären är den Khadaffitrogne Araben på hörnet beredd att så fort han får en chans falla ut i antifranska och afro-socialistiska tirader.
Men Rumpologen själv då? När han till slut tar till orda, då en vit kille som säger sig älska allt afrikanskt tilltalar honom på Jip’s, lägger han ut texten i en svidande kritik av de postkoloniala ledarna, främst i de två Kongostaterna. Och undrar vi över författarens åsikter, så gömmer de sig i karaktärernas besvikelse och ilska. Fast det är något annat han främst är ute efter, ty det är inte mycket till idéroman om nu någon skulle tro det.
För även om karaktärerna tillåts orera tämligen fritt om allt mellan b-sidor och rasism är detta främst en skröna, en narrspegel över tragikomiska viktigpettrar i dyra kläder och deras och läsarnas fördomar. Mabanckou tecknar ett tämligen beskt panorama över skilda öden bland Paris svarta, inklusive de från Västindien – och pekar även på en outtalad rasism dessa grupper emellan. Man skulle kanske kunna vänta sig att de svarta i Paris var lite solidariska med varandra, men det är de iallafall inte i denna roman. Här träter de ständigt om kvinnor och politik. Och någon fager svart gemenskap skildrar knappast Mabanckou, snarare en brokig svart basar av olika vinddrivna, tämligen miserabla existenser som ständigt träter. Det är en burlesk satir och elakast är författaren mot dem, som likt Ursprungsfärgen, dyrkar allt vitt – det är en arg författare som skrivit Black Bazar.
Det är egentligen inte heller mycket till historia som Mabanckou berättar. Vi får visserligen berättat hela Rumpologens och Ursprungsfärgens relation, liksom deras respektive bakgrund i Kongo-Brazzaville och Frankrike. Istället består intrigen främst av en skildring av Rumpologens författarambitioner. Och som alltid med Mabanckou är han generös med litterär name-dropping och gömda referenser. Kul om man gillar sådant. I en intervju har han berättat att de författare som påverkat honom mest är Gabriel García Márquez och Louis-Ferdinand Céline. Men jag tycker att han använder hyperbolen och karikatyren mer än dessa författare, något jag upplever som ett medvetet arv från den muntliga litterära traditionen i Afrika – även om det här, till skillnad från de två tidigare romanerna på svenska, utspelar sig i Paris. Jag vill minnas att han vid bokmässan i Göteborg förra året sa att han inte kunde tänka sig en författare i Afrika som inte var påverkad av kontinentens oratur.
När jag läser Alain Mabanckou får jag en bestämd känsla av att han har roligt när han skriver. Helt klart är att jag har roligt när jag läser honom.
