Recenserat
En fars minnen och en sons klassresa
José Henrique Bortoluci
Det som är mitt
(O que é meu, 2023)
Översättning: Örjan Sjögren
Norstedts, 2024
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2024
”Mitt farsarv är min pappas ord – orden i historierna jag hörde när jag var barn och de som jag lyssnat till under de senaste åren, medan jag har hjälpt honom att ta hand om sin bräckliga kropp”. Så skriver José Henrique Bortoluci i Det som är mitt, och ger oss den yttre ramen för sitt ”projekt”, som han kallar det. Förlaget har inte genrebestämt boken men jag skulle i likhet med Ronny Ambjörnssons Mitt förnamn är Ronny, som jag kommer att tänka på, kalla den för essä. Det som är mitt är en brasiliansk variant på Ambjörnssons bok om klassresans problematik. Med den skillnaden att där den svenska författaren kopplar ihop berättelsen med vårt folkhem har Bortolucis Brasilien en helt annan historia. Men gemensamt för båda böckerna är ambitionen att ringa in och beskriva klassresan. I Ronnys fall går den från arbetarklass i Göteborg till professorsinstallation i Umeå, medan den för Bortoluci går från uppväxten som son till en lastbilschaufför i Jaú i det inre av delstaten São Paulo (mamma sköter hemmet och har sömmerskeuppdrag) till en doktorstitel i sociologi i USA.
Pappan heter som sonen José Bortoluci, men kallas för Didi. Han börjar arbeta på familjens lilla gård när han är sju år, går i skolan till och med fjärde klass, för att vid femton flytta in till stan och bli bilmekaniker. Medan han meckar med lastbilschaffisarnas långtradare lyssnar han till deras historier från resorna kors och tvärs över Brasilien med en landyta nästan tjugo gånger Sveriges. Han bestämmer sig för att bli lastbilschaufför och uppleva världen.
I Det som är mitt är Didi i övre sjuttioårsåldern och pensionerad efter att ha legat på vägarna i femtio år. Han har cancer. Om sina resor har han inte skrivit en rad, inte tagit ett endaste fotografi. Däremot är han full av berättelser, sina egna och andras, och dessa har författaren vuxit upp med när pappan då och då checkat in i hemmet mellan alla uppdrag runt om i landet för att få ekonomin att gå runt.
I och med Didis cancerbesked bestämmer sig José Henrique Bortoluci för att spela in sina samtal med pappan, som lovar sonen att ”försöka minnas och berätta”.
Det som är mitt är en genreblandning av historia och sociologi à la Annie Ernaux (här refereras till henne och Tove Ditlevsen som inspiration). Med hjälp av transkriberingarna av faderns minnen, blandade med dagboksanteckningar (mammans) och sina egna kommentarer och utläggningar försöker Bortoluci överbrygga klassresenärens sår: att vara del av en bakgrund som man drar sig undan. Men ”trots denna krokiga process under vilken vi dekonstruerar och rekonstruerar oss själva finns det alltid något som envisas med att stanna kvar”.
Boken har även ambitionen att lyfta fram det brasilianska: hur landets historia och utveckling format invånarnas vardag och verklighet. Hur brasilianaren blivit den hen är. Ett spår som dock inte låter sig fångas lika osökt som klassresan. Det fungerar i partierna där Didi tänker tillbaka på sina resor längs den 400 mil långa transamazoniska motorvägen som sträcker sig från öst till väst genom regnskogen (ett prestigeprojekt för de då styrande militärerna som stod färdigt 1972). Men istället för att de två spåren som tänkt fyller i varandra och fördjupar bilden av klassresandet och den nya brasilianaren blir de oftast två parallellspår som inte möts.
Trots det är Det som är mitt ett uppriktigt försök, och Bortoluci har något viktigt att berätta även om han inte når ända fram. Därtill hittar Örjan Sjögrens översättning den lätta tonen, nyanserna och sökandet som bär berättelsen.
