Recenserat
En fortlöpande självrannsakan
Hila Blum
Att älska sin dotter
(איך לאהוב את בתך, 2021)
Översättning: Aimée Delblanc
Bazar förlag, 2023
Texten har publicerats i Karavan 3/2023
Den israeliska författaren Hila Blums roman Att älska sin dotter, ursprungligen utgiven 2021 på hebreiska och nu översatt till svenska av Aimée Delblanc (från den tyska utgåvan), gäckar läsaren. I den internationella kritiken har det funnits en tendens att se romanen som ett gestaltat mysterium, rentav något åt deckarhållet.
Redan den första meningen inbjuder till det: ”När jag för första gången såg mina barnbarn, stod jag på andra sidan gatan och vågade inte närma mig.” Det är en mening som sätter igång flera frågor. Varför har inte romanjaget träffat sina barnbarn tidigare? Varför ser hon dem från ”andra sidan gatan”? Varför vågar hon inte närma sig dem?
Vad som sedan följer är en fortlöpande självrannsakan där kvinnan återkallar ett antal situationer och händelser från sitt liv, händelser som fokuserar på förhållandet mellan henne och dottern Lea, men där även den numera döde maken Meir dyker upp.
Vi får tidigt veta att Lea dragit sig undan familjen. Hon skickar vykort, eller får vykort skickade för sin räkning, till föräldrarna i Israel från vitt skilda delar av världen som om hon vore en ständig världsnomad. Men vad mamman, Joela, gradvis inser är att dottern hela tiden levt i nederländska Groningen där hon träffat en man, gift sig och fått två barn.
Det uppmuntrar till läsningen att romanen innehåller ett mysterium, eller en gåta, som skall lösas, även om den klassiska deckarens ”Vem gjorde det?” ersätts med frågan ”Varför hände det?”
På textens omedelbara nivå får vi inga svar, även om vi i slutet får se en betydelsefull situation (jag ska inte säga mer än att den inkluderar en lögn om en känslig händelse mellan Lea och en skolkamrat) som kan rymma den lösning som en förklaringsinriktad läsare förväntar sig.
Även Joela söker en förklaring när hon i sin självrannsakan blir en läsare av sitt eget liv. Men också hennes faktiska läsning spelar en roll. Joela belyser problem och händelser med litterära intryck. Anne Enright, Susan Sontag och Jeanette Winterson är bara några som aktualiseras, men utan att deras namn nämns.
Joela tänker också uttryckligen att hon vill ha en roman, eller en litteratur, som förklarar psykologiska processer, alltså en traditionell, psykologisk realism. Men hennes liv erbjuder inte en sådan läsning. Som läsare av Hila Blums roman, och som läsare av huvudpersonens liv genom hennes berättelse, ställs vi inför flera situationer och händelser som visar Joelas kärlek till dottern. De blir en kavalkad, som inte förklarar någonting på den psykologiska realismens nivå.
Det kan vara så att Hila Blum på ett fantasieggande sätt gestaltar ett i grunden tragiskt skeende, som inte har någon förklaring. Det hände för att det hände, ungefär. Läst på det sättet rymmer hennes roman kritik mot både den realism som Joela efterlyser och mot psykologiska förklaringsmodeller.
Men vi kanske också låter oss ledas av en opålitlig berättare? Kan vi lita på Joelas beskrivning av vad som skett? Kanske är romanen en studie i självbedrägeri och undanträngningar där vi som läsare just bara ställs inför en förtvivlad kvinnas rationaliseringar och bortförklaringar? Då blir också hela texten en metafor för det som aldrig sägs ut, för det undanträngda.
Båda läsningarna är möjliga, men rimligen svårförenliga. Att älska sin dotter blir en roman som lever på sin tvetydighet, vilket gör den både psykologiskt och litterärt gäckande. Och väsentlig.
