Recenserat
En igenkännlig puls av högt och lågt
Roberto Bolaño
Det okända universitetet
(La universidad desconocida, 2007)
Övers. Anahí Giacaman-Ríos och Maria Nääs
Bokförlaget Tranan, 2011
Texten har publicerats i Karavan nr 2/2011
Under de senaste åren har det onekligen rått en slags Bolaño-feber i den litterära världen, i Sverige såväl som i andra länder. Det har funnits en överenskommelse om att en viktig författare har slagit igenom. Och man har i enad skara också beklagat det faktum att han redan hunnit skriva sin sista bok (Roberto Bolaño avled till följd av en leversjukdom 2003).
Glädjande trots tragiken är att mannen i fråga var så produktiv medan tid fanns. Bokförlaget Tranan introducerade med utgivningen av den digra romanen De vilda detektiverna Roberto Bolaño på svenska 2007. Härefter har vårt språk förärats med Om natten i Chile och det postumt utgivna storverket 2666 (vars slutförande av somliga sägs ha varit anledningen till att författaren inte genomförde den transplantation som kunde ha räddat hans liv). Och om inte dessa verk är nog finns ytterligare titlar att finna på originalspråket eller engelska.
Även om prosaverken är generösa både till antal och storlek såg Bolaño sig främst som poet. Det var där han startade och lärde sig, och förmodligen ägnade de flesta av sina skrivande år. Ett decennium före sin faktiska bortgång, men väl medveten om sitt framtida öde, sammanställde han poesi från åren 1978-1993 i ännu en omfattande bok: Det okända universitetet.
Som mången gång förut är den avgränsande linjen mellan det poetiska och det prosaiska på inget sätt heldragen vad gäller den chilenska poetens alster. Väntar man sig prydliga diktuppställningar med karaktäristiska stilgrepp och luft får man leta någon annanstans. Istället tar ofta den berättande tonen, närmare bestämt den Bolañska berättande tonen vilken var och en som läst honom vet är något eget, över och presenterar handling och utveckling på typiska roman-manér. Muskulösa textavsnitt som liksom trängts in i ensidesutrymmet eller kortformatet och blivit dikt. Samtidigt finns de associativa och kanske spekulativa dragen där att hjälpa upp poesiidentifikationen. Det är märkligt anspråksfullt och avslappnat på samma gång. En kraftig, bestämd diktarhand som antecknat väsentligheter, liksom i förbifarten. Iakttagelser från ett vaktjobb på en campingplats. Simpla detaljer som stannar i minnet. Rena fylletankar från en inte så avlägsen ungdom. Och kvinnor. Kvinnor högt och lågt. Kvinnor under och över. Innan och efter. En slumrig poet som varmt säger god natt till sin håriga mage och sin kuk.
Den narcissistiska självupptagenhet som den unge poeten ger uttryck för i samlingens första del, vilket han på inget sätt är ensam om sett till unga poeter i allmänhet, kan vara nog så krävande. Bilden, drömmen, av att bli poet innan man riktigt hunnit bli det, med smått brådmogna referenser till litteraturens mytomspunna skattkammare. Men när sidnumret i nedre kanten blir tresiffrigt börjar jag istället fundera på om inte den unge mannen utvecklats till att bli någon som lever sitt liv genom poesin snarare än en som skildrar det genom poesin. Om det är någon författare som ger uttryck för att faktiskt leva litteratur, hur överdrivet det än kan låta, kanske Bolaño är vår man? Sättet att både furiöst och sensibelt behandla orden indikerar åtminstone den möjligheten. Scenarierna känns avgörande, vilken väg han än väljer i stunden.
I de senare delarna av Det okända universitetet kommer dessa dualistiska bedrifter mer till sin rätt. Författaren tycks lugna ner sig i sina iakttagelser och de poetiska historierna blir mer lyhörda och skarpare. Dessutom känns stilen som flödar ur författarhanden mer etablerad och säker. I samma senare del finns även den tyngd en annalkande död kan skapa tydligt närvarande. Det blir allvarligare, mörkare, med en svag ton av nostalgi, och när ett par dikter ägnas sonen Lautaro är närvaron total.
Sammantaget får vi en sant mångfacetterad samling. En resa i tiden, i världen och i mänsklighetens dunkla tillhåll, men också en resa i poesins breda spektrum av liberal texthantering. Härtill är det som vanligt djupt underhållande och utmanande för den trogne läsaren. Jag tänker mig att vi kommer fortsätta att beundra och förundras över detta vilda författarskap. Ostädat och mättat, burdust och vackert, som det är.
