Recenserat
En karibisk frälsare gör entré
Maryse Condé
Nya världens evangelium
(L’Évangile du Nouveau Monde, 2021)
Översättning: Ulla Linton
Leopard förlag, 2022
Maryse Condé, en av den karibiska litteraturens mest framstående författare tillika mottagare av Nya Akademiens litteraturpris som delades ut i Sverige istället för det ordinarie Nobelpriset, utkom 2021, åttiofyra år gammal, med sin senaste roman som nu föreligger i svensk översättning från franskan av Ulla Linton.
Liksom tidigare böcker utspelar sig denna till stor del i det Karibien Condé själv kommer ifrån, men inte på en specificerad ö. En del av händelseförloppet äger till och med rum på en plats som först verkar vara ett uppdiktat postkolonialt mönstersamhälle (men som snarare visar sig vara en dystopi). Det framgår också på andra sätt väldigt tydligt att detta är en lek med allegorins form och inte någon socialrealism, även om berättelsen trots sin bibliska anspelning håller sig relativt jordnära.
Dessa kontraster mellan det ödesmättade och det vardagliga är på plats redan i romanens allra första scen då huvudpersonen Pascal föds någon gång under senare delen av 1900-talet. Hans unga ogifta mamma Maya (Maria) har smugit sig in i ett skjul tillhörande ett välbeställt par för att föda sitt barn i lönndom. Condé konstaterar lakoniskt att Maya inte behöver oroa sig för att bli påkommen eftersom paret som vanligt är fullt upptagna med att titta på tv. Till skillnad från Bibelns Maria lämnar hon sitt barn, och paret framför tv:n blir hans adoptivföräldrar. Pascal är inte bara märkvärdig på grund av sitt utseende. Med sin blandning av olika etniciteter tycks han förkroppsliga Karibiens hela brokiga historia och han får också snart rykte om sig att vara son till en gud, eller kanske guden med stort G. Nya världens evangelium berättar om ett händelserikt, men för en möjlig frälsare ändå relativt vanligt, liv som tar huvudpersonen från hans hemö till platser som Brasilien och USA. På sin väg möter han, såsom det brukar vara, vänner och fiender. Och inte minst kvinnor.
Förutom de medvetet (och av romanpersonerna påtalade) övertydliga parallellerna till Bibeln och dragen av allegori över den karibiska övärldens koloniala och postkoloniala historia, finns här stundtals ett tilltal som påminner om en saga i en Disneyfilm. Som meningen: ”Hans liv rörde sig mellan två lika obegripliga poler: att veta varifrån han kom och vart han var på väg.”
Men sådana plattityder räddas i alla fall delvis av berättelsens självdistans och goda humör. Till den torra humor som genomsyrar romanen hör också att huvudpersonen trots sin eventuella gudomlighet är så intetsägande, ibland till och med osympatisk. Tyvärr gör det honom till en ganska tråkig romanperson i längden. Och kvinnorna är ännu tråkigare, endimensionella och till stor del definierade av sina fysiska företräden, men eftersom vi ser dem genom huvudpersonens ögon är det ju möjligt att även detta ska spegla ett tillkortakommande hos honom. Historien om ”den nya världens” frälsare börjar snart kännas långdragen och tradig trots det ganska höga tempot. Nya världens evangelium framstår som en roman som vill omfatta många aspekter av mänskligt liv och historia med sina breda penseldrag över olika platser och tider. Men det är som om luften går ur den. Maryse Condé har definitivt skrivit bättre. Kanske hittar hon tillbaka till sin form, men om inte finns turligt nog mycket annat från hennes penna att läsa.
