Recenserat
Mullrande brottstycken i bultande, flödande roman
Nina Bouraoui
Jordskalvet
(Le jour du séisme, 1999)
Översättning: Maria Björkman
Elisabeth Grate Bokförlag, 2025
Texten publicerades först i Karavan nr 2/2026.
”Skalvet är ett vapen. Det anfaller. Det slår sönder formernas balans. Det vänder upp och ner på grunderna. Det tränger in i tryggheten. Det för befäl, plötsligt. Det tar, med överraskning. Min jord är en sårad kropp.”
Orden är hämtade från fransk-algeriska Nina Bouraouis bok Jordskalvet, en bok som tar avstamp i den stora jordbävningen som drabbade Algeriet i oktober 1980. Det inledande skalvet uppmättes till 7,3 på Richterskalan. Förödelsen blev enorm och runt 3 000 människor miste livet.
Bouraouis roman är en tunn bok, knappt hundra sidor, och uppbyggd av fragment som sällan sträcker sig över en sida. Här blandas omedelbara intryck från jordbävningen med barndomsminnen mellan berg, hav och öken. Det är berättelsen om ett landskap som söndras inifrån och återerövras med ordens kraft, men också om en människas mognande. Förlust och laddade känslor är någonting som återkommer i Bouraouis böcker.
Identitetssökande, begär, normbrott och rädsla sammanfattar en del av tematiken. Hon debuterade 1991 med Förbjuden betraktelse (på svenska 1992), där en muslimsk flicka gör uppror. Efter det har hon skrivit en lång rad böcker, som uppmärksammats och översatts. Hon har också tilldelats Prix Renaudot.
Jordskalvet tillhör den tidiga utgivningen och släpptes i Frankrike 1999, men kommer alltså först nu i svensk språkdräkt. Den skiljer sig mycket åt från till exempel romanen Strändernas skönhet (på svenska 2017), där vindlande meningar formar en lång berättelse om en kvinna som lämnats av en man, och den tjocka boken Om lycka (på sv 2016), där en ung flickas kärlek till en annan blossar upp med ett mer korthugget språk. Till formatet liknar den mer Våra kyssar är avsked (på sv 2011), där en serie korta intima porträtt avlöser varandra, men den boken har en mjukare ton.
Hela Jordskalvet är som ett skalv i sig, utformad av mullrande brottstycken som placerats i ett kraftfullt flöde, ibland smärtsamt konkret, ibland svårt att orientera sig i. Meningarna är övervägande korta, sammanfogade med en stark rytm som med ödesmättade tongångar trummar fram jagberättarens upplevelser.
Från jorden som förvandlas, vuxna som skyddar och ber, rör sig Bouraoui både framåt och bakåt i tiden. Trädgården, huset, blåregnen skymtar förbi. Bergen tornar upp sig, stadsdelar likaså. Här finns lek och fara. Vännerna Arslan och Maliha dyker då och då upp på raderna, för att sedan försvinna. En omskärelse tar form. En vaccinationsspruta trycks in i kroppen för att stoppa ett virus.
Det är en flyktig text, vag och precis i ett ständigt växelspel. Bouraoui skriver inte fram några långa händelsekedjor. Istället låter hon omtumlande scener och starka känslor avlösa varandra, vridas runt och genomborras i melodiska fragment. Det är en drabbande taktik, som kastar läsaren rakt in i stoffet, och som låter förstörelse och livsvilja mötas.
Jordbävningen genomsyrar med andra ord allt i Jordskalvet, såväl innehåll som form. ”Jag hör våra skratt. Jag ser våra ögon. Jag vet om våra ord. Mitt minne är en bestående plats”, skriver Bouraoui bultande på ett ställe. På ett annat formar orden en taktfast, framvällande rörelse: ”Jag inrättar. Jag framställer. Jag bygger. Jag stakar ut min väg”. Däremellan rasar upplevelsen av de seismiska vågorna. Det är en egensinnig, elegant, melodisk och omtumlande liten bok.
